Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
das med cigarretter och sprit och hamnar i
tvättstället, individualiteterna utformas, de
oundvikliga beskyllningarna för nazism göres
och glömmes. Och i kollegiet fortgår en tyst
strid om äldre och nyare uppfostringsmetoder,
som egentligen får röst endast när
skoltidningen ”Pharos” öde ligger i vågskålen.
Skärvor ur det förflutna blandas in i nuets
mosaik, synpunkterna skiftar snabbt, varje
situation får just så många sidor som det finns
människor i den. Tekniken i ”Asfaltvägen” är
konventionell. Men den är inte direkt lättköpt,
och under det uniforma höljet tycks det hos
Hanserik Hjertén röra sig högst personliga
senor och muskler. — Författaren arbetar
mycket med symboler, liknelser och bilder,
ibland friskt expressiva, ibland banala, ibland
retsamt otydliga (vad är t. ex. ”inåtvänt
överspolade tänder”?). Men av det uttrycksfulla,
det banala och det grumliga lyckas Hanserik
Hjertén skapa en rad suggestiva miljöer och
en rad säkert uppskisserade personer. Den lilla
staden med sin domkyrka, sin långa Nygata,
sin lilla järnvägsstation och med slätten
runtomkring sig. Adjunkten Broman med de feta
händerna, de smidigt tvingande
formuleringarna och den snärjande envisheten i sökandet
efter sexuella förseelser. Den religiöse
adjunkten Kjerlander, som ber ”underjordiska böner”
och som ser med överlägsenhet på adjunkten
Molenius’ sätt att driva religionsforskning som
ett intellektuellt äventyr. Sören Vestin med de
moderna uppfostringsidéerna och den tunga
ansvarskänslan. Skolynglingen Stefan Hamar
med den konstnärliga begåvningen. Den tafatte,
obetydlige Kristofer Gyllert, som plötsligt
lägger sitt ord mot buffelaktighet och
översittar-anda. Är inte allt detta historisk sanning så
är det i varje fall konstnärlig sanning. Något
som man inte kan låta bli att tro på.
”Asfaltvägen” är en bok, som oroar och
stimulerar, som pressar till värderingar och
omvärderingar. Perspektiven snurrar, och
läsaren vacklar emellanåt till i den yrsel, som ger
aningar om osedda verkligheter bakom de
glidande synerna. Vad är det som finns under
och bakom och vid sidan om? Vad var det
för skugglika fiskar, som nyss drog fram
under ytan? Vad är det för
undervattensström-mar, som binder starkare än alla synliga
strömdrag? — Stefan Hamar skriver i sin dagbok:
”1 världen intill oss, dit vår hand trevar men
aldrig når, får misstagen en annan innebörd.
Här blir kroppens och själens tvärkast bara
löjliga återspeglingar, i denna stad, denna
skola.” Och adjunkten Molenius tänker, att
det kanske är så, att världen är en dröm, som
är sammansatt av delar, som är verklighet
någon annanstans.
Vad ”Asfaltvägen” i grunden handlar om
är läraryrkets storhet och elände, detta som
Sören Vestin kallar ”lärarens skrämmande
makt och otillbörligt lilla förmåga”. Boken har
givetvis beröringspunkter både med den
sjö-manska succéboken ”Lektorn” och med Hugo
Swenssons skolromaner. Och Hanserik
Hjertén har likheter både med Sivar Arnér och
med Tage Aurell. Men ändå blir det slutliga
intrycket av poeten Hjerténs första prosabok
något som kan formuleras med de tre orden:
självständighet, hållning, rakhet.
Elisabeth Tykesson
EN HISTORIA OM KÄRLEK
Graham Greene: Slutet på historien.
Översättning av Jane Lundblad.
Norstedts 1951. 13:50.
”Detta är i mycket högre grad en berättelse
om hat än om kärlek”, står det på första sidan
av Graham Greenes nya roman. Det är i allra
högsta grad en berättelse om kärlek — om
snart sagt alla slags kärlek, men i synnerhet
är det en skildring av kärlekens ambivalens,
och frågan är om denna någonsin i
skönlitteraturen blivit så ingående analyserad som här.
Huvudpersonen-författaren Bendrix tänker
tillbaka på sin kärlekshistoria med Henry
Miles’ hustru Sarah; han analyserar den med
en smärtans frenesi som slungar honom mellan
ömhet och hat. Men efterhand får man även en
allt djupare inblick i saken sedd från
älskarinnans synpunkt. Att sanningen står i motsats till
skenet har Greene många gånger visat i sina
böcker; här gör han det kanske mer
genomfört än någonsin förr. Den efter vanligheten
skickligt uppbyggda intrigen, där förfluten och
närvarande tid elegant flätas samman, håller
läsaren fängslad i mindre grad än annars —■
huvudhandlingen utspelas så tydligt på det
inre planet att ”Slutet på historien” inte av
någon läsare kan uppfattas som en
underhållningsroman i vanlig mening. Greenes tidigare
böcker är alla skrivna så att en läsare som
inte kan eller inte vill söka något annat än det
rena underhållningsvärdet i litterärt njutbar
form kunde känna sig till freds. En
fortskridande ”interiorisering” roman efter roman är
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
