Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
kan inte lösa sin situation och hans enda
frigörelse och omedvetna protest är döden.
Den unge mannen hotar att ”hoppa”
omedelbart om någon skulle närma sig honom och
försöka rädda honom. Den ende han vill tala
med är en hygglig poliskonstapel, en
faders-symbol med lugn och mänsklig auktoritet.
En stor del av filmen laborerar med ett
konstant bildinnehåll — den unge mannen
stående på gesimsen och poliskonstapeln sittande
i närmaste fönster. Då och då lämnar kameran
denna huvudscen, visar polisen i arbete eller
ett par likgiltiga handlingsskisser från
åskådarna. Det är en dokumentär övertygelsekraft i
uppbyggnaden av gatulivets reaktioner, där
snabba expressiva scenfragment skjuts in i
långa panoreringar av skyskrapsdalarna. Men
kameran återvänder ständigt till mannen uppe
på husväggen och polisen i fönstret och det
är en vidunderligt skicklig prestation av
Hathaway att med detta begränsade bildmotiv
lyckas hålla spänningen vid maximum av vad
man kan uthärda och ge filmen en levande,
omväxlande och suggererande rytm.
För att en film av detta slag verkligen skall
övertyga ställs särskilda krav på
personinstruktionen och skådespelarnas gestaltningsförmåga.
Endast små nyanser skiljer här lögn från
sanning och Hathaway lyckas i alla väsentliga
avseenden hålla sig på rätt sida av gränsen.
Den unge mannen spelas av Richard
Base-hart. Hans något pressade röst är avsedd som
en koncession för kravet på ”tillfällig
sinnesförvirring”. Det stör inte utan kompletterar
på sätt och vis andra triviala karaktärsdrag
av exhibitionistisk natur och tillåter därför
publiken att rädda sig från ett onyanserat
deltagande i hans situation.
Paul Douglas som poliskonstapeln är den
hygglige genomsnittsamerikanen, utan att
he-roisera sin roll för mycket. Hyggligheten blir
aldrig besvärande, han distanserar den med
lite inskränkthet, är från början likgiltig och
så småningom visserligen hårt engagerad men
aldrig entusiastiskt övertygad om sin uppgift.
En boyscoutattityd hade här varit förödande.
Rollen kontrasteras mot ett par
polispsykia-triker som denna seriösa film låter säga seriösa
saker, med en knappt märkbar men otvetydig
ton av karikatyr som är helt onödig och tyder
på ett fegt försök till återförsäkring mot
eventuella anklagelser att vara ”psykologisk”.
Kring huvudpersonerna grupperar sig ett
antal mindre men mycket väsentliga biroller,
den mänsklige fadern som är genomsnittlig
inte som typ utan som människa, den effektive
polislöjtnanten som gradvis förlorar sin
självsäkerhet, den religiöse fanatikern som är en
betydelsefull kugge i handlingen med djupare
och raffinerat symbolisk innebörd och så
främst modern, vars hysteri gestaltas av Agnes
Moorehead med grym behärskning.
Hathaway har gjort en nyanserad och
sammansatt film av en enkel dramatisk situation.
Filmens värde ligger i att den utan
sensations-makeri håller fast vid den dramatiska kärnan.
Just därigenom blir den, befriad från
utsvävningarnas barlast, upphöjd till en större
dignitet och får den djupare innebörd och
protestkraft som uppriktig verklighetsskildring
brukar få.
Filmen inspelades med två slutversioner.
Dels en happy end för hemmamarknaden och
andra civiliserade länder (vilket bevisar den
gamla tesen att amerikansk film måste tolkas
utan de sista fem minuterna) och så en
un-happy end. Det var bra att den rätta versionen
valdes för Sverige.
Falska juveler
Den engelska filmindustrins trumfäss, paret
Michael Powell och Emeric Pressburger har
gjort den i och för sig riktiga upptäckten att
ljudfilm inte behöver vara identisk med
dialog-eller tjatfilm. I ”De röda skorna”, vars
betydelse som milstolpe framhålls av generösa
väg-mätare, har de dessutom kommit underfund
med att filmkameran kan stå i ett ytterst
fruktbringande förhållande till danskonsten. Detta
är förutsättningarna för filmatiseringen av
”Hoffmanns äventyr”, vars fantastiskt
kabba-listiska inslag utgör ett ytterligare, utmanande
moment för filmberättare.
”Hoffmanns äventyr” har blivit en oerhört
påkostad film. Den påminner något om skatten
i ”Kung Salomos skatt”: en jättehög av
jättejuveler. Som emellertid varje juvelerare vet
är chansen att en juvel är oäkta, större ju
större juvelen är. Detta gäller i pinsammaste
grad för kung Salomos skatt (se nedan) och
man tycker sig även finna denna kalamitet
företrädd i ”Hoffmanns äventyr”. Det är också en
förbluffande likhet mellan ädelstenarna i
”Kung Salomos skatt” och dem som
trollkarlen Dapertutto formar av smältande stearin.
Filmen är således för stor, för påkostad, för
lång. Visserligen finns i de enskilda avsnitten
en engelsk behärskning, som är välgörande
när man tänker på vad amerikanskt
show
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
