Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
sinne hade kunnat hitta på. Men behärskningen
är demonstrativ, den låter hela tiden de
skrämmande, obegränsade möjligheterna framskina,
den laborerar med en utväljandets exklusivitet
som inte enbart betingas av artistiska skäl.
Med andra ord — filmen skryter måttlöst med
hur litet den skryter.
Dekorens slösande rikedom understryker de
dramatiska longörerna, allteftersom man
märker att den får en överbryggande
förgrunds-karaktär, blir en uppvisning i ateljéresurser.
Tydligen framgår detta av det första avsnittet
om Olympia, men även i prologen, vars
”operanaturalism” gör ett direkt löjligt intryck på
film. Eftersom filmen är byggd på bild, rörelse
och musik, borde det ha varit självklart att
begränsa sig till dessa element och för den
konstnärliga effektens skull frigöra sig från
onödig handling. Här blir filmen ett
skolexempel på den förödande effekt som kravet
på konventionell speltid kan ha.
Om man jämför med ”De röda skorna”
konstaterar man i dansavsnitten en passivitet hos
kameran. Man saknar det fantasifulla
samspelet och den dubblerade rörelsen. Kameran
nöjer sig med att följa de koreografiska
huvudlinjerna och den har överlåtit den
anti-tetiska rollen åt dekoren och färgen. Dessas
milj öskapande påverkan på dansen är dock
mera väsensfrämmande än kamerans ”rena”
rörlighet och därför mindre intressant och
mindre verkningsfullt.
Om man nu lämnar dessa stora och oäkta
juveler finner man mindre pärlor, mindre till
storlek och pretentioner men ibland med
bländande lyster. Där finns små instuckna
grotesker, en bläckig banktjänsteman, tilltrasslade
marionetter, en matta som rullas ut,
sprattlandet av ett löst ben i den surrealistiskt
suggestiva styckningen av Olympia. Mest avrundat
och bilddramatiskt konsekvent är avsnittet om
Giulietta, ett renässansdrama som har lyckats
att absorbera romantiken utan att ta skada, en
sensationell kärleksorgie, förkroppsligad i
Lud-milla Tcherinas nakna och mördande skönhet.
Men om man avgränsar filmens avsnitt till
de minsta fragmenten, stannar man nog helst
vid prologens balett med Moira Shearer och
Edmond Audran. Här firar Fredrick Ashtons
annars visserligen utsökta men något
konventionella koreografi en explosiv triumf, där
föreningen mellan man och kvinna ges en tidlös
stilisering av kraftmättad ro och dramatisk
renhet.
Spelet — om man nu kan tala om spel —
är kongenialt, med undantag av Robert
Roun-sevilles träaktige Hoffmann och Robert
Help-manns diaboliska ögonbryn. Spel i egentlig
bemärkelse förekommer bara på ett plan —
den intensiva upplevelsen av Ludmilla
Tcherinas ansikte. Powell och Pressburger kan vidare
gratulera sig till att ha en mästarfotograf som
Christopher Challis och till den spirituella
fantasin hos Hein Heckroth som står för
dekoren och som givetvis inte rår för de
obegränsade tillgångar som ställts till hans förfogande.
Michael Powell och Emeric Pressburger har
misslyckats med huvuduppgiften: att göra en
hel, en verkligt hel ljudfilm utan dialog. Men
de har lyckats provocera en spekulation om
vad som skulle hända om filmen klipptes ner
till en tredjedel. Spekulation är kanske fel ord
— man har en bestämd känsla av att det i
denna, delvis tråkiga, delvis lysande film
kunde finnas en annan film, ett möjligt
konstverk.
Vid sidan av vägen
Trots filmteknikens snabba utveckling sedan
afrikafilmen ”Trader Horn” inspelades, gör
dagens efterträdare ”Kung Salomos skatt” ett
blekare intryck. Visst är den ett grandiost
spektakel, en exploatering av kraft och skönhet
och natur som inte ens technicolorn lyckats
ta död på. Men trots detta ger den inte samma
känsla av primitiv oberördhet, scenerna
verkar för genomtänkta och avrundade,
scenföljden för genomskinligt spekulativ. Filmen
består av en serie jämna dramatiska höjdpunkter
i så tät och konventionell följd att de förlorar
sin dramatiska innebörd: efter elefanten
kommer lejonet och sedan spindeln och krokodilen
och ormen — i en suggestiv våldtäktsscen —
och danserna och de vilda krigarna.
Åskådarens bristande engagemang beror dessutom till
stor del på den pretentiöst idiotiska
handlingen.
Kvar i synminnet står dock den intensiva
upplevelsen av Afrika, ett Afrika av storslagen
makt och självtillräcklig skönhet, bildsviter
som mynnar ut i två danser om vars
autenticitet eller ursprunglighet jag inte kan uttala mig
men där, om inte färgerna och utstyrseln, så
åtminstone de koreografiska grupperingarna
och kropparnas sensuellt rytmiska rörelser
överför ett fascinerande intryck av
konkretiserad lidelse.
Till en helt annan genre men ändå på sidan
om allfarvägen hör en svensk crazyfilm. Förra
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
