Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Notiser - Brev till BLM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
stil. Man hann med Kipling och Milton innan den
lilla sherryvagnen på nytt lade till vid bordet och
Lewis utförde enligt berättaren förstklassiga parodier
på båda och gick över från den ena till den andra
ungefär lika lätt som om han lagt om växeln i en bil.
Wasa teater
har gjort sitt namn väl känt även i Sverige. Nyligen
har den lilla scenen givit ut en liten bok, ”Wasa teater.
En översikt”, med återblickar på teaterns 32-åriga
tillvaro. Häftet, som är av särskilt intresse för den som
samlar teaterlitteratur, ger en förvånande lugn bild
av teaterns historia, när man tänker på att det rör sig
om en svenskpråkig scen i en stad med 38 000 invånare,
av vilka ungefär 15 000 har svenska till modersmål.
Att ekonomien många gånger varit bekymmersam
döljer man emellertid inte och visar, liksom de rikssvenska
stadsteatrarna under en tidigare period, främst på
enskild offervilja som stöd. Något statsanslag har inte
Wasa teater fått på senare år, med den motiveringen
att ensemblen främst bestått av unga rikssvenska
skådespelare, som dit förlagt några av sina läroår. Teatern
hänvisar i skriften på att den knappt kan få annan
personal, eftersom helsingforsskådespelarna inte gärna
ger sig upp till Österbotten. När man betraktar
namnlistan visar den sig emellertid uppta en mycket
imponerande samling skådespelare av olika kategorier.
Bland sedermera berömda nämn kan nämnas: Gunnar
Björnstrand, Anders Ek, Olle Hilding, Douglas Håge,
Dagny Lind och Håkan Westergren. Antagligen finns
i nuvarande chefen, Ingegerd Aschans trupp ännu
några, som så småningom kommer att nå samma
berömmelse.
En jubilar
”Denna roman är en bok som det inte kommer att gå
att förstöra. Den kommer att växa med tiden och läsas
av många ytterligare generationer; den är ett
konstverk av det slag som verkligen står höjt över tiden,
som inte rycker oss med sig som stormen men som så
småningom oövervinnligt övertygar oss med mjuk
övertalning.” Dessa profetiska ord skrev en framsynt
ber-linkritiker 1901 om den nyutkomna boken
”Budden-brooks” av den unge Thomas Mann.
I år firar romanen femtioårsjubileum, utan att dess
popularitet tycks ha minskat. S. Fischer Verlag i
Frankfurt firar saken dels med en bibliofilupplaga i
300 exemplar, signerad av författaren, dels, vilket
nästan är finare, med en vanlig upplaga på 10 000
exemplar, vilket för boken till den aktningsvärda
totalsiffran av 1 180 000 exemplar!
Hamlet på kork
Folger Shakespeare Library i Washington, som har
en av världens största samlingar av dramatik, fick
nyligen erbjudande att köpa ett exemplar av Hamlet,
utgivet i Spanien och tryckt på korkskivor. ”Det är
mycket sällan man finner böcker tryckta på kork”
skrev den ivrige säljaren, men biblioteket meddelade
att volymen utan tvivel vore lämplig för den som ville
läsa Hamlet i badkaret men att sådana möjligheter
inte erbjöd sig i Folger Library, som endast var
utrustat med duschar.
BREV TILL BLM
Herr Redaktör!
Kanske det är dumt, onödigt och ointressant, att nu
dra upp hur en liten diktsamling kom till för fem år
sen. Men det skulle kännas skönt för den som skriver
detta att bli av med en belastning från det förflutna
och få bot för gamla synder.
I en recension av Bengt Holmqvists ”40-talslyrik”
(i septembernumret av BLM) skriver Åke Janzon att
min diktsamling från 1947, ”orons giriga händer”,
har ”ett skal, rikt marmorerat av fyrtiotalismens mest
prunkande oarter”.
Ingen kan gärna vara mer medveten om den saken
än jag själv. Jag känner mej illa till mods bara jag
hör samlingens namn. Om inte den där förbannade
Jan Wictor ...
Nå. Våren 1946 var jag skämttidningsredaktör. Men
i min garderob fanns åtminstone tre refuserade
diktsamlingar, innehållande mest snygga välansade saker
med rim på ändan men också en del annat, dock (om
jag får bedöma det själv) utan ”prunkande oarter”.
Efter flera års uppehåll hade jag börjat skriva lite
vers igen och sände några saker jag tyckte om till
40-tal. Fick ett rätt vänligt svar, ur en dikt på tjugu
rader kunde man kanske plocka ur sju och använda
dom vid tillfälle.
Men då ilsknade jag till. Tog fram skrivmaskinen
och väckarklockan och bad min fru kontrollera tiden.
Skrev sen i exakt en halv timme, så mycket jag hann
med. Resultatet blev sex långa dikter som samma kväll
avsändes till 40-tals redaktion. Författaren döptes till
jon-erik jonsson och adress lånade jag av en vän i
Rotebro.
Och har man sett på tusan! Inget snack om sju
rader den här gången utan en hel lång dikt införd,
fyllande två sidor i 40-tals aprilnummer 1946. Biten
hette ”att fylla alla tomma skal”. Och sen, en tid
senare, ett brev från förlaget, man ville gärna se lite
mer, kunde kanske tänka sej att ge ut nånting.
Naturligtvis pöste jag. Skrev en del till i samma takt,
satt en vårkväll med några vänner under Fåfängan
och skrev tre bitar om utsikten därifrån, skickade in
en bunt. Och till hösten skickade jag en bunt till —
fast då hade det liksom blivit annorlunda, det var inte
lika roligt längre. Och på våren —• sen jon-erik
kvitterat ut honoraret — så kom Jan Wictor. Och då var
det inte roligt alls.
Nu hade jag ju kunnat dra mej ur det hela, sagt
som det var, bett att få lämna nånting annat. Men de
där tre refuserade samlingarna och nöjet att äntligen
få ut nånting.. . Och så började jag tycka att en del
var rätt bra i alla fall, kunde åtminstone ha varit
värre. Och tänkte att om jag stoppar in en liten
brasklapp och säjer att det rör sej om skisser och ”hastigt
förbiilande stämningar” (”detta är inte resultatet av
långa nätters filosofiska grubblerier och idoga dagars
filande”!) så kanske det går.
Man ska inte göra så, det lär man sej efteråt. Det
blev inte precis så att jag fick skratta åt andra, snarare
tvärtom. Hur som helst, det är överspelat nu. Men jag
ville gärna tala om för Åke Janzon hur det var med de
där prunkande oarterna.
Stockholm den 15 september 1951.
Per Anders Fogelström
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
