Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry L. Schein: Filmkrönika - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
gången Casino-gänget Stig Bergendorff och
Gösta Bernhard producerade sig på film i
”Lattjo med Boccaccio” blev resultatet inte
bara dåligt utan — vad som är mera ödesdigert
för en crazyfilm ■— besvärande tråkigt. Vis
av skadan bygger de sin nya film ”Spöke på
semester” inte på en enda ohållbar idé utan
på en serie gags som, utan att nå
Casino-revyernas kedjereaktioner av skratt, ändå får
in ett imponerande antal fullträffar.
Man förlåter gärna några longörer, lite
buskteater och avväpnande öppna plagiat för
den magnifika guldgrävarsaloonen på
Hötorget, den originella inledningen, den geniala
uppfinningen av ett nytt sätt att dricka pilsner
och persongalleriet i kråkslottet, som kunde
få Frankenstein att ropa på sin mamma.
Man saknar naturligtvis den artistiska
stramhetens obarmhärtiga konsekvens, det är mera
en harmlös och generös cocktail av
Gåsblan-daren och buskteater, serverad i ett tempo som
visar att regissören Bernhard börjar få ett bra
grepp om svårigheterna att berätta på film.
Den matta säsonginledningen har inte
medfört fler än de hittills refererade
originalite-terna. Det skulle i så fall vara den engelska
filmen ”Jag stal en miljon” och den franska
”Knock”. Båda är roliga på ett diskret och
absurt sätt, med Alec Guiness resp. Louis
Jouvet som dominerande person och med en
story som utan att chockera säkerligen
tillfredsställer även de anspråksfulla.
Man vill också gärna nämna ”Den laglösa
staden”, en renhårig amerikansk berättelse
om lynchpsykos och rashets — inte mot negrer
utan mot mexikanska fruktplockare. Där finns
inte bara hygglighetens menlöshet utan ett
socialistiskt patos och en klarsynt pessimism
som närmast för tankarna till ”Vredens
druvor”. Berättelsen är lite kantig och klumpig,
handlingen förs fram med en viss motvilja
och återhållsamhet som, trots de således
ofrånkomliga longörerna, till slut bara övertygar
om skildringens sanningsvärde. En kanske
omedveten följd av tempot är den konkreta
miljöupplevelsen av det småsamhälle, i vilket
dramat utspelas och som för tankarna till
Faulkners lokaliteter.
Spelet är av ovanligt hög kvalitet och det
enda som inte var bra var valet av
skinnknutte-biografen Aveny i Stockholm. Den rätta
publiken går aldrig dit och den som går dit blir
bara besviken. För vi kan väl inte vara nog
optimistiska att tro att man kan smuggla in
förnuft utan att offren märker det och
bepansrar sig med flabbskratt?
NOTISER
Lätt, snabbt och glömt
I den elaka nidbild av Sinclair Lewis som finns i
Hemingways senaste roman står att han skrev
”vidsträckt och flytande ut i natten”. Att Lewis verkligen
hade mycket lätt för att skriva bekräftas bl.a. av en
artikel i New York Herald Tribune av den
kanadensiske journalisten C. F. Crandall.
Crandall berättar att han, Lewis och två
tidningsmän till en kväll omkring 1930 åt middag på en
spansk restaurang i Londons West End. Stället var
berömt för sina kringrullande små vagnar med rikt
varierade sherrysorter och man hade tydligen rätt
noga inspekterat dessa. Crandall nämnde då att den
engelske författaren Ford Madox Ford var en av de
lyriskt mest snabbtänkta människor han träffat. Ford
kunde åta sig att på 30 sekunder göra en antagbar
limerick på varje framkastat namn och han kunde på
två och en halv minut förfärdiga en sonett med givna
rim. Lewis hörde på och sade så: ”Vad den där feta
knölen kan göra kan jag också. Vill du slå vad?”
Man slog vad om ett pund, Lewis fick såsom
otränad — han hade inte skrivit dikter på tjugu år —
fyra minuter på sig i stället för två och en halv.
Cran
dall gav honom följande rim: Eyes, war, door, rise,
flies, roar, more, cries, high, crow, dawn, nigh, sow,
lawn. Lewis satte i gång och trots ett missöde med
reservoarpennan fullbordade han på 3 minuter och
50 sekunder följande sonett:
The things that pass before these dreaming eyes
the scarlet and the dirty grey of war
the dying woman carried through a door
the auto racers flashing o’er a rise
the new clean youth that o’er the ocean flies
silent and grim amid the ocean’s roar
and sighs alone for dangers more and more
and hears on desolate coasts the bittern’s cries
Oh! these things make me hold my head on high
Oh! these things make me laugh and cheer and crow
In them I see mankind’s more noble dawn
and see the smiling ängels now draw nigh
for in these things a newer soul we sow
and walk with angeis now on Heaven’s lawn.
Uppmuntrad av framgången fortsatte sedan Lewis
att på begäran skildra en nyligen inträffad politisk
skandal i vilken som helst önskad författares lyriska
643
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
