Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
”Litteratur” och ”underhållning”
har vi kallat en enquéte som återfinns i detta
nummer. ”Kritiken har fått litteraturen att
klyva sig i en ’prestigesida’ och en
’underhåll-ningssida’ ”, sade en engelsk författarinna vid
namn Miss Pamela Hansford-Johnson när hon
talade i London inför Föreningen Unga
Förläggare (ett trevligt namn). Hon tyckte att det
har gått för långt när en författare som
Gra-ham Greene själv drar en skiljelinje i sin
produktion mellan ”entertainments”,
”underhållning”, och ”novels”, ”romaner”. Här kan man
visserligen invända att Greenes ”novels” i
allmänhet bär spår av betydligt kraftigare
ambitioner än hans ”entertainments”, men man ger
miss Hansford-Johnson rätt i att skillnaden
ibland kan vara obetydlig och att t. ex.
”Mordvapen till salu” eller ”The Confidential Agent”
trots underhållningsstämpeln mycket väl kan
mäta sig med en roman som ”England Made
Me”.
Även om ingen svensk författare — såvitt
jag vet — tillämpar en sådan uppdelning, så
finns klyvningen även hos oss tydligt
skönjbar för den som läser de stora
dagstidningarnas recensionsavdelningar och den har nog
också trängt igenom även på andra håll i det
litterära medvetandet. Att man skriver kort
om de mindre märkvärdiga böckerna och
utförligare om dem som tar upp intressanta
problem eller är längre komna ur konstnärlig
synpunkt ter sig väl för de flesta svenskar mycket
rimligt — vilka tomma bubblor som fyller
spalterna när man gör tvärtom kan studeras i
en del amerikanska tidningar. Den tendensen
i kritiken har väl också — som det förmodas
här och var i enquéten — haft sin betydelse
när det gällt att tränga tillbaka de enklare
”bestsellerromaner” från Amerika, som hos
oss förlorat så mycken terräng, om man t. ex.
jämför med förhållandet i Danmark (fast man
då måste hålla i minnet att den svenska
skönlitteraturen f. n. upplever en mycket livlig
blomstring, vilket inte den danska gör).
Resultatet av enquéten blev något
överraskande. Vi försökte att rikta frågorna till
personer som inte bara företrädde olika yrken
med anknytning till boken utan också visat
prov på mycket skiftande smak och idéer när
det gällde litteratur. Vi väntade oss alltså att
svaren skulle variera ganska mycket. Det gör
de visserligen också i detaljerna, men alla
tycks i varje fall ense om en sak, nämligen att
även den roman som har till huvudsyfte att
underhålla bör få ha sitt existensberättigande.
Och det hade man kanske inte varit lika säker
på innan.
En annan sak
som berörs i enquéten och som hänger nära
ihop med ämnet ”underhållningslitteratur” är
frågan om det underhållande draget hos
romaner överhuvudtaget. Romanen är ju en
konstform som åtskilliga gånger dödförklarats,
men som ändå envisas med att leva vidare,
ofta i mycket kraftigt och livligt tillstånd.
Djärva experiment som Joyces ”Odysseus”
eller Gides ”Falskmyntarna” som man trott
skulle torpedera genren har i stället givit den
injektioner som kommit både utseendet och
den inre utrustningen att ändras betydligt.
Förlagorna har skiftat och olika drivkrafter
har dominerat hos romanförfattarna. Begäret
att berätta en serie äventyr har numera ofta
ersatts av önskan att analysera t. ex.
psykologiska spänningar mellan människor. Intresset
för sådana är ju inte precis nytt, men man
anser det numera inte alltid nödvändigt att
bygga upp en miljö eller ens en någorlunda
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
