Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
plastisk människofigur kring de egenskaper
man vill skildra.
Men sinnet för hur en historia skall berättas
får ändå inte saknas hos författaren, det är
en sanning som är självklar för varje
bokläsare. Man kan överse med en slarvigt och
inkompetent berättad historia om ämnet är till
den grad viktigt för en att man nöjer sig med
rena upplysningar, bara de är någorlunda
begripligt framförda. Det kan gälla läroböcker
som man måste slå i sig, sensationella
politiska dokument eller en filmstjärnas intima
dagbok, allt efter läsarens smak. De böcker är
dock få som på så vis kan komma undan det
elementära provet: att de skall vara skrivna
så att de intresserar, vilket i de flesta fall
betyder att de skall ha ett element av
underhållning, ge aptit på att läsa vidare. Detta
behöver inte betyda att de måste roa. Somerset
Maugham, som får antas ha tänkt något över
problemet, talade nyligen hos National Book
League om ”Författarens synpunkt”. Han
menade att man läser huvudsakligen för att bli
underhållen, men tilläde skyndsamt att inte
bara det roande utan också det intressanta
underhåller. ”Anna Karenina” är ingen
särskilt roande bok, men den är lika
underhållande som ”Pickwickklubben” genom sin
förmåga att intressera.
Ivar Ivre nämner i sitt inlägg att folk i
Amerika börjat köpa färre romaner och mer
facklitteratur. Ändringen i köpvanorna har
orsakat en enquéte i den amerikanska bokvärldens
fackorgan, Publishers’ Weekly, där en lång
rad bokhandlare och förlagsmän försöker
förklara saken. Man skyller genomgående på
bil-lighetsupplagorna (Pocket Books och
liknande) som med det amerikanska
bokhandelssystemet är så oändligt mycket lättare att få
tag i än nya böcker — folk har börjat fylla
sitt romanbehov där. En av de litterära
rådgivarna hos det fina förlaget Knopf säger
däremot kärnfullt att orsakerna till att
amerikanerna köper färre romaner torde vara två:
”Förläggarna och deras rådgivare har varit
redo att anta och ge ut alldeles för många
dåliga böcker. Romanförfattarna har nästan
glömt bort att romanens huvudsyfte är att
underhålla, i detta missbrukade ords bästa och
vidaste mening.” På samma linje går flera inte
namngivna kritiker, som anser att romanen i
många fall fäst så liten vikt vid sin uppgift att
underhålla att folk i stället sökt sig till böcker
som kallas facklitteratur, men i de flesta fall
helt enkelt berättar en historia:
standardexemplet är ju ”Kon-Tiki”, men även mer
välskrivna memoarer eller naturvetenskapliga
verk duger bra.
Svenska romanförfattare har som sagt inte
i gemen minskat sin försäljning på senare år.
Tvärtom har många bland dem nått
upplagesiffror som förut varit okända och även
böcker som ur somliga synvinklar måste förefallit
”svåra” har många gånger klarat sig bra. Men
bokpubliken har också växt kraftigt och det
är tänkbart att det finns delar av den som inte
anser romanerna nog underhållande utan
söker utlopp för sitt begär efter intresseväckande
historier på annat håll. Största
upplagesiffror i Sverige under det senaste decenniet har ju
trots allt två ”fackböcker” haft: Folke
Bernadottes ”Slutet” och ”Kon-Tiki”. Och tänker
man på de för genren enastående siffror som
detektivförfattarna Stieg Trenter och Maria
Lang nått de sista åren måste man nästan tro
att många bland de tiotusentals läsarna köpt
böckerna, inte så mycket för rena
problemlösningens skull som för att få försjunka i en
spännande roman.
En debatt
med något andra frontlinjer speglas också i
detta nummer. I oktober drabbade 40-talister
och 50-talister efter någon vapenvila samman
igen i Stockholm. BLM hugfäster slaget genom
ett par lyriska eldskurar, avlossade av en
ledande taktiker från vardera sidan: Karl
Vennberg och Bo Setterlind. Det bör kanske
tilläggas att elden på båda sidor avgavs utan
kännedom om motståndarens taktiska mål.
Åke Runnquist
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
