Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Rosendahl: Klyftan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ROSENDAHL
KLYFTAN
Nog var det bekymmer inför mötet.
Bekymmer av skilda slag och liksom på olika plan
inom honom — i det själiska, det som alltid
hårt ansatta och liksom hopknutna.
Det var värst med blomman. En röd blomma
i knapphålet. Äh, var hade han fått det ifrån?
Han visste det inte, och det lönade sig inte
tänka efter: det stod still i huvudet. Men det
var väl något han läst eller hört. I vilket fall:
det hade funnits i hans medvetande: den där
röda blomman i kavaj uppslaget liksom hörde
till detta med annonserandet.
Han stod i täppan, där det ännu blommade
skört, men bjärt mot gråheten. Höstens gråhet
och stugväggens. Allt var så vagt, dunkelt och
ändå så plågsamt nära i denna dag. Medan
han stod där nästan tillintetgjord av sin
rådvillhet, trängde en annan kvinna upp i hans
medvetande. Modern. Hon som gick här och
myllade ner ämnet till denna blomsterglöd i
våras, strax innan hon själv myllades i jord.
Vad skulle hon tänkt om detta?
Han tyckte sig höra det frusna gruset knastra
andelätt under ett par osynliga skosulor.
Tyckte sig känna moderns andedräkt mot sin
hud och rodnade häftigt. Den gamla ohjälpliga
blygseln inför henne, som dock varit hans livs
enda förtrogna, täppte till bröstet. Så sa han
sig i det närmaste rentut, att hon var borta
nu. Han hade nått den punkt, där han borde
kunna handla efter sin egen innersta vilja.
Allt halvt och ofullgånget där i morgonens
duvblå sken mot stugväggen. Men på något
sätt efterlyste han dock glädjen. Borde inte
den funnits nu? Kommit fram inom honom
nu? Liksom satt sig till rätta på en plats, som
länge stått till reds för den? Men den fanns
där inte. Spänningen fanns där: en spänning,
som redan slagit över och börjat på ett
overkligt sätt göra honom trög och sömnig. Men
glädjen?
Han bröt en skär dalia. Och innanför den
halvförlamade desperata rörelsen fanns
någonting, ett mörker, som kanske i själva verket
var den absoluta vissheten. Han bröt således
blomman, och fast han såg den var löjligt
stor, placerade han den i vänstra kavaj
uppslagets knapphål. Här fanns ju inga vittnen.
Inga andra än dem han hade spejande inom
sig själv.
Han drack kaffe vid bordet inne i
lilleputt-köket. Stugan var av litet format — precis
som modern varit och som han själv var. Nå
— förstås — han själv var ju nu av ett
iögonfallande format, som bröt sig ur alla något
så när normala sammanhang. Det visste han.
Det var det här i världen han visste.
Han tummade på den groteska
jätteblomman och tänkte på vad han skrivit i det sista,
det svindlande avgörande brevet: röd blomma
i knapphålet. Alldeles som om han behövt
något särskilt igenkänningstecken för att
skiljas ut ur en folkhop. Som om det inte räckt
med att han uppgivit sin längd: en och
fyrtiosju i strumplästen. Den minsta mannen i
socknen. En karl så kortväxt, att han på sin
tid ratats vid mönstringen, fast han var frisk
som en kärna, aldrig varit sjuk en dag. Kanske
inte direkt en dvärg, men någonting ditåt.
Han satt här och kände det som en evigt
mo-lande ton: att fast hans kropp var liten och
lätt, så var den en tung börda att släpa på
genom livet. En alltför tung för själen.
Nej, han hade inte sagt något om detta i
breven. Han hade skrivit med en tillkämpat
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
