Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Rosendahl: Klyftan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ROSENDAHL
stor och rask handstil, likt en reslig karl med
kraftiga lemmar och ett hjärta fyllt av
bullrande trygghet. Han hade tagit Spritås-Johan
till förebild för sin själ under brevskrivandet:
en man med tjurnacke både till kropp och
ande. Han hade berättat om gården här, att
den var liten, men att man redde sig på den.
Att han var ensam karl och behövde ett
kvinnfolk. Ont om flickor här, hade han tillagt.
Di är såna, att di gir sej av härifrån obygden.
Men jag är sån, jag, att jag trivs vid torvan.
På fotot han sänt kunde hon heller inget
särskilt varsna. Inte för att ansiktsplätten var
något över sig. Inte för att den precis var i
stil med dessa filmhjältarnas i tidningsbladen.
Men där han satt vattenkammad och upputsad
på kortet, såg han å andra sidan inte stort
annorlunda ut, än folk gör mest. Det hade han
under timslånga granskningar kommit till
klarhet om. Inte behövde man av den bilden
dra misstankar, att han inte ens höll fullt en
och en halv meter i kroppslängd.
Han slog i en tredje kaffekopp. Och han
tog upp fotot av henne, av kvinnan, som skulle
stiga av ett-bussen utanför butiken vid
Varg-sätra denna dag. För att mötas av ett livat
och fruntimmerssuget manfolk med rött
blomster i knapphålet... Ett mörkt, kotigt, men
samtidigt vagt tecknat ansikte. Det verkade,
som om ett radérgummi tagit kål på en del av
bilden. Det var väl detta de kallade
rätusche-ring. Fotografen hade ju farit likadant fram
med kortet av honom. Suddat bort ett och
annat Vår Herre skänkt av pura överflödet.
Märket efter fistelgången under vänster
kindkota för exempel. Och de där gubbaktigt hårda
rynkorna han fått i pannan av att sitta hemma
och grubbla hos mor. Höra henne småputtra
berömmande ord, därför hon trott hans
tankar vara i ett helt annat väderstreck än de var.
Detta ansikte med sitt halvdolda smil av
annonsförväntan och sina undanröjda
förtyd-liganden av ett och annat, som stod ofärdigt
skisserat över panna och ögonbryn. Vad kunde
det vara för en sorts kropp under det? En
frodig och storväxt kropp? Eller något smått
och spinskt, som något så när kunde höra
hemma här i stugan, här hos honom? Denna
skugglika mun? Vad för sorts ord höll den
inneslutna? Dessa ögon med sin bristfälligt
gömda förväntan? Vad förväntade de?
Innanför detta med en stuga i obygden, ett hem?
Vad krävde de?
Han kände som en förlamning över hjärtat,
och han slöt ögonen. I dag skulle han våga
språnget. Han skulle tvinga sig till det, som
på något sätt var det helt omöjliga. Han skulle
alltså hämta hem en kvinna. En ung kvinna,
som sagt sig vara villig dela hans liv. Allt var
klart mellan dem, om också inte själva
innebörden i det uppgjorda var utredd i nakna
ord. De skulle leva samman här i stugan på
det intima sätt, som man och kvinna lever
samman. De skulle då tiden var inne gå till
prästen i Bj urberg och låta viga sig.
Läpparna log blekt utan att han var
medveten om leendet. Varför hade han alltid
fruktat detta. Det var ju inget han åtrått högre.
Modern hade ju haft fel. Hon trodde han
helhjärtat delade hennes liv i Gud. Trodde hans
själ var renad från köttets locktoner, fylld av
stillsam frid och vithet som av änglavingar.
Men det var bara ett genom lång träning
durk-drivet spel detta, att han var tillfreds av stor
fromhet. Han hade någon gång på ett tidigt
stadium fallit undan för hennes
modersauktoritativa flyende in i Gud. Han hade inte haft
kraft avvisa det. På något sätt han aldrig
skulle bli människa till (eller våga) reda ut,
hade han sammanställt det ofullgångna i sin
kropp med nödvändigheten att gömma sitt
väsen i fridsamhet, from anständighet. Från
och med ynglingaåren hade han dragit sig
från varje form av kamratliv. Fläckfri till sin
vandel hade han förnött ungdomens kvällar
samman med Jesus och sin småvuxna mor.
Han ”höll sig för god” ta del i sånt, som hade
med flärd och fåfänglighet att skaffa. Hans
innersta dröm, hans mest förföriska lek i
ensamheten var den, att han varit en av busarna
i bygden. Spritås-Johan för exempel, som söp
och slogs och ställde flickor i olycka. Det var
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
