Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
eller i bästa fall bli något mindre eller något
mer än den vision som satte i gång företaget.
”Analfabeten” blev i högre grad en bok om
författaren själv än om författarens far. I Ivan
Oljelunds ”Det hände på Kungsholmen”
finns också ett fadersporträtt. Även ett
modersporträtt. Oljelund har arbetat i ett mer
objektivt maner. Gestalterna är fristående, handlar,
tänker och känner mera på egen hand. Men
trots detta och trots att författaren tydligen
inkarnerats i pojken Mikael, är det mer hos
föräldrarna man ser honom. Man förstår hur
han måste bli en bland gröna riddare och hur
en stavning med stort G skulle bli naturlig.
Typografen Kjell Häger och den
gitarrspelande hustrun Livia har sitt äktenskap
placerat på en känslomässig berg- och dalbana. Men
de kastas inte ur vagnen. Där finns det
sammanhållande bandet med det missbrukade
namnet. Hon är känslovarm och kristet
gammaltroende med lite av det medföddas lojhet.
Han är ateist men med en paradoxal
strind-bergsk ockultism lurande på botten, den
sammansatta yttringen av modersarv och våldfört
personligt trosbehov. Hon är aningslös, han
är medveten. Och han har en farlig rastlöshet
i sig. Han är oförmögen att invänta livets
lösningar. När han drabbas av den beklämmande
frekventa yrkessjukdomen, lungtbcen, driver
han fram en katastrof. Hemmet på
Fleming-gatan löses upp. Slutvinjetten kan gärna inte
vara mörkare. Strimman av ljus finns där,
men måste just då ha tett sig obefintlig.
Det finns betagande inslag av tids- och
lokalmiijö i Oljelunds bok. Den ljusa
förälskelsen i skildringen av sekelskiftets
söndagsutflykter till Hornsbergs hage, fiske nere vid
kanalen och promenader i staden är så
alldeles påtaglig. Och läsaren blir delaktig av den.
I litteraturen är det Strindberg och i politiken
börjar den svenska arbetarklassens
självstän-dighetskrav höras på allvar. Det förnimmer
man faktiskt mindre av. Branting och
Strindberg skymtar. Den fruktade socialisthövdingen
talar från Folkets Hus’ balkong till massorna
på Barnhusgatan vid rösträttskravallerna 1902.
Men lite för ofta manipuleras litterära och
politiska skeenden in i romanen genom ett
slags amatörteatermässigt repliksnickeri av
typen ”ja, apropå det...” Men Oljelunds bok
har en inre tyngd och styrka, som gör den till
en stark upplevelse. Den är inte borta ur en,
när man lagt igen den.
Stilen är i hög grad den traditionella
berättelsens. Den flyter lugnt som Karlbergskana-
len. Lite grumlig och stillastående kan den
nog bli ibland. Men för det mesta speglar den
på ett riktigt sätt. Och triumfens stund
kommer i skildringen av ”Asylen för husvilla” på
Söder. Man tänker på Gorki. Det är helt enkelt
skakande sidor. Inte minst för att det är sidor
av ett Sverige. Och så går båten någonstans
utåt Inackorderings-Småland. Ett brantingcitat
lyser till. Men det är ännu långt tills Kranholm
ska ta makten.
Det har han gjort i Vilhelm Ragnars
samhälle. Ragnar är nutidsskildrare och
samhälls-reporter med intresse och blick för
yrkesmil-jöer. Men hans nya bok är en bok nästan
utanför samhället. Skeppar Jansson, Kula, Tysta
Vicke och Bennet på bogserbåten Bävern
bildar ett litet kollektiv alldeles för sig.
Förtöjningarna till det omgivande samhället har i
stort sett krokats ur. Livet på Bävern har blivit
ett stycke friskt och tjusande miljömåleri. I
skildringen av maskinrum och kojer,
pråmbog-sering och lättgång, morgonsysslor och
kvälls-lugn finns en äkta sinnesglädje. Fin är också
skildringen av gängets solidaritet. Den har sin
aggressiva spets men också en enkel
mänsklighet. På samma gång finns dock hos Ragnar
en förtjusning åt den alltför enkla manligheten,
den karlaktighet som slår på käften och
uttalar sig med den resoluta förenklingens
absoluta auktoritet. Homosexualiteten glimtar ett
ögonblick till som ett tillfälligt bimotiv. Man
hinner i alla fall uppfatta en bröstgänges
in-sändarmentalitet, som gör en förstämd.
Överhuvud har Ragnar inte sin styrka i åsikter och
resonemang. Han ramlar lätt ner i kverulans
och kvasifilosofi. Som berättare är han utan
varje tvekan en tillgång. Bäverns inångande i
femtiotalet är ingen tråkig tilldragelse. Båten
och besättningen lever med åskådlighet och
konkretion. Boken är underhållande och är det
just genom sin direkta verklighetskontakt och
livsaptit.
På omslaget till Walter Dicksons
”Storbasens saga” finns bl. a. en rallare. Inuti boken
finns ett helt lag. Man tar upp borrhål och
spränger skärningar, schaktar och lägger ut
spår. Arbetet är skildrat med sakkunnig
realism. Men det är bara ytan i den här boken.
Dickson följer associationsbanor och
tankespår. Han borrar in sig och blottar skikt och
schakt i själens värld. Ändå är det inte en
psykologiserande bok. Den är ett diktverk.
Storbasen Per, som ligger och dör, och
mur-smäckan Kajsa, som redan dött, berättar sin
saga. Och sina sagor. De har en tillsammans
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
