Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rymma svårigheter när några barn ur släkten
kommer in i bilden strax efter midsommar.
Barnen är fyra till antalet, och till olycka
för de vikarierande föräldrarnas själsfrid är
tre av dem inga riktiga, små barn utan ungar
som är ”varken barn eller vuxna”, som
representerar ”ett farligt mellanting, ett
tidsimpul-sernas vindsådda experimentalfält, en tidens
allmänning, sprängstoff”. I början tycks det
gå bra, förblir idyll. Den femtonåriga Viveka
fladdrar omkring och är ”ett stort blont
hårsvall och ögon som stora blå tomrum och mun
som en röd väntan”; Erhard som är ett år
äldre tycker om att pina gräshoppor men
hindras av Viveka; den trettonårige Jöran lyssnar
andlöst till Sjörövarns berättelser ur sitt
händelserika liv. Men så inträffar en och annan
liten explosion. Försök att ingripa visar sig
göra ont värre, och snart följer svåra
urladdningar. Jerk blir rädd när han konfronteras
med ”människotillblivandets mirakel” som han
nästan har hunnit glömma. Han ser att
komplikationerna beror på de riktiga föräldrarnas
”bankrutterade opersonliga principer” men
märker också hur svårt det är att undgå ”ett för
tidigt tuktande av de sköra skott som växer ur
själens och kroppens nyss födda
mimosakänsliga dualism och som (om det får försiggå
ostört) en gång ska grönska på karaktärens och
viljans spaljé och bilda ett särpräglat mönster”.
Den något tillkrånglade formuleringen står
tidigt i boken, innan spänningen ens har börjat
märkas. Vad sommaren sedermera lär Jerk
är att själens och kroppens,
gemenskapskra-vets och ensamhetsbehovets, andens och
djurets dualism skjuter besvärligare skott än han
har velat tro.
Han låter emellertid inte fresta sig till någon
hård tuktan. Han kapitulerar hellre inför det
som tydligen är ohjälpligt. Det är hans (och
Walter Ljungquists) heder. Visserligen låter
det säga sig att den humana principens eller
principlöshetens verkliga svårigheter, som är
av social natur, börjar först efter den gröna
revolten. Men det är ett påpekande av
obetyd-liv relevans. Ljungquists bok är inte i första
hand ett diskussionsinlägg, fast den tål
åtskillig kritik också som sådant, utan ett konstverk
fritt från alla sådana ideologiska heresier som
ett problemreferat låter misstänka. Problemen
finns där, men inbäddade i grönska och i
växande vävnader, smärtsamt levande i ungt och
ovisst blod.
Romanen innehåller naturligtvis en stark
och ”spännande” stegring — Ljungquist
för
summar aldrig att underhålla — och flera
utmärkta porträtt. Chic råkar lite i skymundan
men Jerk blir desto påtagligare, särskilt i
konfrontationen med Jöran, vars förtvivlade
ställning mellan barndom och ungdom låter
honom minnas sina egna tidigaste kriser. Den
förföriska Viveka, som slår sönder salsspegeln
när hon märker att det inte vore någon
mening med att bli tagen på allvar ens om det
gick att bli det, är ett poem av julivindar och
fågelflykt men med fint insatta kontraster:
också hon är märkt av det förvridna och hårda,
som hos Erhard — den svårast och mest
ohjälpligt skadade — blir underliga
symbol-handlingar och till slut rent kriminella
galenskaper. I periferin förekommer bondfolk och
bygdeoriginal, skarpt sedda trots Ljungquists
långtifrån enkelt relaterande (och i en del
scener alltför yviga) teknik. Och kring
alltsam-man flyter sommaren i en ström av förälskade
bilder, ibland kanske mera förälskade än
behärskade, men oftare självlysande klara.
”Söndagen låg stilla som ett ormbo i molnljuset”,
heter det på ett ställe. Så vilar också denna
bok i sig själv, när avspänningen har inträtt
och linjen slutits: lockande och farligt stilla.
Bengt Holmqvist
BESÖKARE I ÖGAT
Ivan Oljelund: Det hände på Kungsholmen.
LT:s förlag 1951. 13: 50.
Vilhelm Ragnar: Fyra män i en båt. Tiden
1951. 12:50.
Walter Dickson: Storbasens saga. Tiden
1951. 12:75.
Mot slutet av sin nya bok berättar Walter
Dickson hur han ser sig själv sitta som en liten
besökare i farfaderns öga. Det finns i den
boken en hel del underfundigheter om
skapandet. Kanske är det där också en. För detta
är ju den objektiverande, gestaltskapande
berättarens ständiga försök: att låna andras syn,
att bli en besökare i andras ögon. De tre som
här sammanförts försöker det. De är
berättare.
Få saker är väl i så hög grad som den
konstnärliga avsikten hotade av sabotage. S. k.
för-fattardeklarationer kan i det fallet vara lärorik
läsning. Vittnesbörden är legio om hur en bok
kan glida ur författarens grepp, helt spåra ur
699
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
