Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
av övertoningar; två sceners bildkonturer får
samtidigt vara i rutan, klarare och längre än
man är van vid. Det ger filmen en fördröjande
melankoli (som passar till ämnet) och en
sugande och nästan suggestivt förklarande
kontinuitet.
Man kan också få ett klart grepp om
aktörerna och skilja på dem vars kunnande kan
hävda sig mot Bergmans kanske för hårda
personinstruktion och dem som dukar under
för hans krav och därmed får karikatyrartade
proportioner. Till den förra gruppen hör
främst Maj-Britt Nilsson: en glänsande
prestation i en önskeroll som kunde eller skulle ha
mördat de flesta — och ■ mera erkända
förmågor — men som hon klarar med en
enastående suveränitet. Hon är ung flicka och
mogen kvinna, på ett sätt självtillräcklig och
även i uppgivelsen oförlöst men samtidigt äkta
och varm, särskilt i sin ”äldre version”.
Bergman tycks också i manuset ha ägnat sig
speciellt åt flickans repliker och teckningen av
hennes gestalt; på ett par undantag när blir
nästan allt hon säger lika övertygande som det
hon gör.
Georg Funkquist, som fått den otacksamma
och hopplösa uppgiften att här återföda
Ingmar Bergmans gamle djävul, lyckas dämpa
ondskan där det är möjligt och ge den en
nästan ironisk skiftning där kongenialitet hade
varit ödesdiger. Är det en tillfällighet att han
efter studentens död, när han skall vara som
mest djävulsk, närmast liknar Bertil Ohlin?
I varje fall ett nog så intressant uppslag till
nästa års valfilmer.
Till den motsatta aktörtypen hör främst
Birger Malmsten som studenten. Han ger inte
minsta stöd åt Maj-Britt Nilsson utan
understryker och förvärrar på ett hjälplöst sätt sina
repliker som för all framtid bör kunna få folk
att sluta med att kalla studentexamen för
mogenhetsexamen. Birollerna, slutligen, är som
så ofta hos Bergman slarvigt utförda. Han
lägger alltid på dem absurt symboliska vikter
som tynger ner även aktriser av t. ex. Mimi
Pollaks kaliber.
Jag vet inte om Bergman anser denna, sin
kanske bästa film som en bagatell eller inte.
Den säger inte så mycket utöver sitt
roman-tiskt-realistiska innehåll, fast när den gör det
Sommarlek. Manus och regi: Ingmar Bergman. SF.
Dårskapens hus. Sammanklippning: Hasse Ekman.
Toreadoren. Manus John Bright (efter Tom Leas
roman ”The Brave Bulls”). Regi: Robert Rossen.
Columbia.
blir dialogen oftast grällt tonande falsk. Det
är bara Maj-Britt Nilsson som lever och som
man tror på och fascineras av, trots den
delvis osannolika omgivningen och det likgiltiga
yttre skeendet. Men det är inte så bara, ty
hon har en dominerande huvudroll, hon och
skärgården. Är det den som ger sin diskreta
prägel åt Bergmans alltid annars så
besvärande budskap? Djävulen och ödet är
visserligen med, men de verkar så onödiga även
med Bergmans premisser, som om de hade
slunkit med av gammal vana.
Det har ju hänt åtskilliga gånger att
konstnärer presterat sitt allra bästa när de trott sig
leka med ett bagatellartat mellanspel.
Bergman borde i så fall få upp ögonen för sina
verkliga resurser och fortsätta med att göra
geniala bagateller — ty inget genialt är en
bagatell. Det är således ingen förändring hos
Bergman man hoppas på, mera en frigörelse.
Men det är möjligt att man i själva verket
underskattar hans medvetande. Är hans djävul
kanske en signaturmelodi, ett spekulativt
försök att skapa en egen mytologi, ett cyniskt
ockrande på publikens längtan att känna igen
sig när den ser något annat? Kanske leker
Bergman djuping i det lagom grunda vattnet,
lagom grunt för publiken att tycka det är fint
utan att behöva känna sig osäker. Kanske
säger Bergman med full avsikt det banala på
ett nytt och pretentiöst sätt bara för att han
känner sin publiks krav på nyheter och
banaliteter. I så fall har man verkligen
underskattat Bergmans medvetande,
branschmedvetande, men då har man också överskattat hans
konstnärliga möjligheter. Men det hoppas vi
som sagt att man inte har gjort utan att
djävulen i ”Sommarlek” kommer att visa sig ha
varit reaktionens sista svala.
Fru Filmia som våldtagen
Det behövdes ett filmstopp för att någon
skulle börja klippa ihop en film av film.
Filmbanaliteten har ju alltid strävat att med yttre
avvikelser nödtorftigt skyla en kompakt
enformighet, men när dessa individualistiska
påhäng tas bort borde det ju inte vara svårt att
få fram en ”enhetsfilm”.
Nu var det emellertid inte dessa tankegångar
som föranledde Hasse Ekman att av sina gamla
filmer klippa ihop en ny, ”Dårskapens hus”.
Han tycks tvärtom ha strävat att uppnå
paradoxala effekter genom att sammanställa sådana
scener som ger konfliktladdade associationer.
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
