Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
rikt språkbegåvad, som gärna talade engelska
men aldrig tyska med sina söner, en
konst-närsnatur, som skrev vers och dyrkade musik
men samtidigt var en omutligt sträng
pliktmänniska, oerhört intresserad för allt militärt
i form av drill och uniformer och behärskad
av ålderdomliga och orubbliga föreställningar
om kungadömet av guds nåde och om
etikettens fordringar — så ter sig i sonens
framställning denna egenartat sammansatta
personlighet, hos vilken viljekraftens förening med
ohälsa utgjorde en annan smärtsam antinomi.
Att det bakom den strama hohenzollerska
fasaden fanns ett rikt och komplicerat inre liv,
därom ges här övertygande besked, liksom
också om den tragiska isoleringsdrift som till
sist vann överhanden. Vid sidan härav är de
snabbskisserade minnesintrycken av kung
Oscar närmast respektlöst uppsluppna: en
charmfull operettmonark och praktälskande
sagokung, en jultomte och hjärtefarfar, som
var oändligt svag för bifall och smicker och
gärna vältrade sig i bombastisk och
frasfull-ändad vältalighet. Den oscariska livsstilen med
sin sociala ansvarslöshet får överhuvud en
roande och kritisk belysning i prins Wilhelms
bok, men särskilt underhållande blir
författaren då han berättar om sina gamla
morföräldrar, ”die allerhöchsten Herrschaften” i det
storhertigliga slottet i Karlsruhe. Den
bysantinska atmosfär av förgudning och servilitet
som rådde vid de tyska furstehoven, och
särskilt kring kejsaren, uppkallade tidigt en
friboren svensk till tyst opposition och därvidlag
var han i pakt med den nya tiden, men han
har inte därför gjort sig blind för vad som
eventuellt dolde sig av äkta smide bakom de
milj obetingade egenskaperna. Att den siste
ryske tsaren var mer olycklig än brottslig, mer
offer än tyrann, lyckas han sålunda göra
troligt. Ofrivilligt har han emellertid skrivit en
sträng dom över den artificiella uppväxtmilj ön
genom vad han berättar om den uppfostran
han utsattes för. En tystnads- och
vördnads-plikt inför äldre personer som ledde till
efterhängsna mindrevärdeskomplex, en järnhårt
inplantad självbehärskning, som hade bristande
uppriktighet, skådespeleri och förställning i
släptåg, en förbenad konventionalism, vars
yttersida var opersonlig slätstrukenhet och
vars hemliga baksida hette ångest och skräck.
Prins Wilhelm har kunnat berätta om allt
detta med en indignation, som för länge sedan
har skrivits ner till humorfylld förståelse,
därför att han numera är en fri människa. Vad
frigörelsen kan ha kostat honom av inre
strider och yttre konflikter, förbigår han med
diskret tystnad — men det vore ett ämne!
Det är i sista hand inte riktigt nyttigt för en
författare att vara bunden av de hänsyn som
åligger en bror till statschefen.
Holger Ahlenius
FILMKRÖNIKA
av
HARRY L. SCHEIN
En ny Bergman?
Det är på ett sätt inte svårt att skriva om
Ingmar Bergmans ”Sommarlek”. Filmen,
denna ibland andlöst vackra film, realiserar
den svenska ungdomens semesterdröm. Filmens
romantiskt öppna landskap och regnlösa
stämning har upplevts av varje tonåring, lika
intensivt som drömmen som aldrig blev
verklighet. Den har bränt sig lika fast i minnet
som en tidig besvikelse som finns i filmens
första höstvindar och i de<n disiga skärgårdens
längtan.
Det är också lätt att ta fasta på mera
tekniska perspektiv. Bergman och hans fotograf
har numera drivit sitt samarbete till gränsen
för en filmpersonlighet — det är sällan man
åtminstone i svensk film ser en sådan
perfektion i alla detaljer, en så hänsynslös
exploatering av stämningar och ljusskiftningar.
Naturen blir så levande och naturlig att den får
en nästan artificiell skönhet. Även
ljussättningen i interiörerna och de diskret avvägda
och förståelsefulla, ”vardagligt försiktiga”
dansscenerna är av allra högsta klass.
Bergman arbetar här med en för mig ny form
5 BLM 1951 IX
713
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
