Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
spektiv — som Expressen diskuterar med
komiskt allvar — och hela jämförelsen med den
stygge förläggaren naturligtvis på den absurda
analogin. Inga Tidblad har inte skrivit några
romaner och Hasse Ekman är ingen förläggare
och om Martinson vill klippa ihop en roman
så må det vara hans ensak.
Det väsentliga är att filmerna är Hasse
Ekmans, inte bara hans juridiska utan även
andliga egendom. När en film spelas in är det
inte skådespelarna som bestämmer hur de
hundratals scener, i vilka de själva
förekommer endast då och då, skall monteras ihop.
Resultatet av skådespelarnas arbete är
visserligen inte i total men i väsentlig utsträckning
betingat av regissören och klipparen. Om nu
Ekman har flera tusen scener så får han i
princip leka lika mycket pussel som när han
har endast några hundra scener.
Att ”Dårskapens hus” inte är så roligt för
vissa skådespelare är inte svårt att förstå.
Deras protester är dock på sätt och vis
komprometterande för dem själva. Genom sina
manipulationer kan ju Ekman inte påverka
deras prestationer, endast den kungl.
dramatiska mytologin kring dem. Som seriösa
konstnärer borde skådespelarna egentligen vara
tacksamma att få den djupt okonstnärliga
stj ämmytologin torpederad fast det å andra
sidan naturligtvis är otrevligt att plötsligt se
sig som marionett i ett främmande
sammanhang, i synnerhet när det vulgariserar ett en
gång allvarligt försök att med inlevelse
gestalta en roll. För skådespelarna bör således
det moraliska kriteriet i ”Dåskapens hus”
bestämmas av det moraliska allvar med vilket de
en gång mött sin arbetsuppgift. Hur många av
dem som medverkar i ”Dårskapens hus”
klarar ett sådant moraliskt prov?
Mera barock blir filmkritikernas
indignation. Trots att Beyer (på grund av
utlandsresa har jag inte läst de andra kritikernas
syn på saken) uppträdde som försvarsadvokat
åt skådespelarna märks ett starkt personligt
tonfall i hans J’accuse. Beyer tycks ha sårats
i sin tro på filmens ovillkorliga konstnärliga
integritet. Fru Filmia har våldtagits och om
hon hade varit ett oskuldsfullt helgon så vore
det ju ett fatalt öde. Men jag har en känsla
av att denna dam har tillägnat sig en
våld-täktsvana av sådan storleksordning att även
hennes mest galante kavaljer borde ha
resignerat.
Med dessa funderingar har jag på intet sätt
velat säga att ”Dårskapens hus” är en bra
film. Dess kvickheter är i flertalet fall billiga,
ibland t. o. m. direkt smaklösa, men till slut
alltid självironiska. Hade emellertid Ekman
bara lyckats lite bättre — som om några år
den amerikanske regissör kommer att göra
som tar itu med thrillern eller wild-westfilmen
som lämpligare råmaterial för syntesen av
en-hetsfilmen — hade jag nog sagt att det är en
mycket sevärd film, med en särställning i
filmhistorien och en självklar plats i framtida
filmhögskolors elementära kursplaner i filmens
klippningsteknik och grundläggande
formproblem.
Avglamoriserad tjurfäktning
Robert Rossens ”Alla Kungens män” var
en utmärkt film på en genomtänkt idé, en
förhållandevis mogen människouppfattning och
en raffinerad berättarteknik. Där fanns
lysande masscener utan pompösa
kollektivrörelser eller affekterad koreografi men
individualiserade, hopklippta så att man fick en
suggestiv massupplevelse utan att kvävas av
massbilder.
Alla dessa kvaliteter återfinns i Rossens nya
film ”Toreadoren” (varför denna
banalise-ring av det symboliska originalnamnet ”The
Brave Bulls”?). Filmen är tematiskt släkt med
”Alla Kungens män”, den handlar om hjälten
och massan och fruktan. ”Massan behöver en
hjälte och hans tapperhet för att glömma sin
fruktan” sägs det på ett ställe i filmen. Även
hjälten är rädd, men han får inte vara rädd
och denna konflikt är mänskligt
korrumperande för honom och för hans publik.
Tyvärr har manuskriptet inte gett Rossen
den handlingsstomme och de klara dramatiska
linjer som hade möjliggjort en förankring
i ett psykologiskt övertygande skeende. Nu
finns där åtskilliga longörer som inte bärs
upp av miljöskildringen, åtskilliga bipersoner
som inte fyller nödvändiga funktioner. Filmens
flesta situationer är sanna, men deras inbördes
sammanhang har sprickor.
Med undantag av filmens femme fatale är
spelet perfekt. Mel Ferrer i titelrollen är dock
för patetisk, ett fel som regin skall lastas för.
Det bör finnas andra sätt att gestalta
desperation än krossandet av speglar och andra
inventarier under vilda ögonrullningar och skrik,
såvida man inte likställer mexikanska
toreado-rer med he-män från tyska förkrigsfilmer.
Så långt är alltså ”Toreadoren” en
accep
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
