Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
tabel film av det inte ovanliga slaget med en
ambitiös idé som endast delvis fullföljes. Men
bakom handlingen finns en annan kvalitet i
filmen som för den uppmärksamme åskådaren
till slut blir en betydande konstnärlig
behållning. Jag talar här om dess miljö, i bildlig
och andlig bemärkelse.
Anmälarens kunskaper om tjurfäktning har
inhämtats hos Hemingway och borde således
vara mycket omfattande. Men denna film ger
perspektiv som man tidigare var främmande
för. Jag menar här inte de för film så
självklart estetiska. Rossen håller dem nästan
alltför hårt i bakgrunden, han undviker blod och
sand i technicolor och pinuppor på estraden.
Dessa sidor plus tjurfäktningens teknik har
nog Hemingway med all sin förtjusning över
mekanik och färger ordentligt tagit vara på.
Rossen däremot tar på ett mycket oamerikanskt
sätt fasta på tjurfäktningens etik, dess säregna
moraliteter och lagbundna religiositet. Fattiga
gråa bilder, moderna mexikanska
vardagsmänniskor, en diskret och därför verkningsfull
detaljrealism avglamoriserar tjurfäktningen och
blottlägger dess stereotypa ram, oföränderliga
struktur och emotionella kärna.
Naturligtvis ligger hjältens utmaning av
döden, den fascinerande tvekampen mellan
hjälten och tjuren, bortom det estetiska planet,
liksom Graham Greenes ryska roulette i BLM:s
sommarnovell i år. Massans inställning till
hjälten-toreadoren är långtifrån entydig; visst
firas han, men när han är feg blir massan
rasande, inte av estetiska skäl utan därför att
han lurar döden. Spelet med döden är ett spel
om lyckan, ett krav på lyckans kärleksbevis;
går det bra, ja då är allt i sin ordning och
likgiltigt, men dör toreadoren utlöses
orgasmen hos massan. Det är då han blir hjälte
och förlösare. På något sätt är toreadoren
medveten om sin otacksamma och
ouppfyll-bara roll och som framgår av filmen leder
detta medvetande till en välmotiverad
pessimistisk syn på tillvaron.
Det är filmens berömvärda förtjänst att
genom sin chosefria sanningslidelse ha lyckats
fånga växelspelet mellan toreadoren, tjuren
och massan, ett spel med fattigdomens gråa
passioner om lycka och död, ett spel som
kulminerar i tjurfäktningen men vars
komponenter kan studeras i Berzelii park, på varje
idrottsarena, biografsalong eller politiskt
fri-hetsmöte.
Varia
När jag för nära ett år sedan var i Wien
gick diskussionsvågorna mycket högt om Willi
Forsts film ”Synderskan”. Den var omoralisk,
sa kyrkan, och försökte blockera den medan
den andra parten talade om konstens frihet.
Jag tittade på filmen och tyckte den var ett
tråkigt pekoral med ett sådants
standardingredienser. Hjältinnans öde var på alla sätt värre
än döden och hennes älskare målaren hotades
av obotlig ögonsjukdom och hon sålde sin
kropp för att han skulle få se och sen drack
de champagne med veronal i. Den enda
ljuspunkten var Hildegard Knefs spel som var
utmärkt så länge handlingen tillät det.
I Sverige har man emellertid större krav
på omoral och därför lockas nu ett antal
skådespelare att visa sitt dåliga omdöme i
reklamannonseringen. Som kuriosum kan nämnas att
filmen dubbats. Den är väl ägnad för detta
annars rätt tvivelaktiga ingrepp eftersom den
är byggd på återblickar som beledsagas av
synderskans röst, asynkront med
bildinnehållet.
Det går ytterligare en Willi Forst-film i
Stockholm, den äldre ”Flickorna i Wien”. Den
är i fråga om förljugenhet besläktad med
”Synderskan”, även om lögnerna denna gång
går i dur. Filmen exploaterar
turistpropagandans schabloner om den lyckliga kejsartiden,
wiengemytet och wienervalsen och det är
ömkligt att se hur publiken och delvis kritiken
sväljer denna klumpiga och charmlösa, uruselt
spelade, ojämnt färgfotograferade och
fantasilöst regisserade smörja. Willi Forst har
uppenbarligen blivit den österrikiska
filmindustrins expert i Anna Lans- och
Äsa-Nisse-branscherna samtidigt.
John Ford har kommit med ”Rio Grande”.
Man väntade en bekräftelse på
wild-westfil-mens skönjbara förnyelse men man blev
besviken. Visserligen har Ford skalat bort en
del tjatigt krifskrafs men därigenom bara
renodlat kärnan, givit den en anstrykning av
Hit-lertysk eller sovjetrysk heroism och på så sätt
bara ställt den i ett reaktionärt, kallt och
obarmhärtigt sjaskigt ljus. Fortfarande väntar
vi på radikalare tag i den branschen.
Sevärd är däremot ”Mord i Hollywood”,
en kriminalfilm med originellt uppslag, väl
avvägd och utmärkt spelad. Filmen ger sig inte
ut för att vara mera än den är, men för den
som är road av genren kommer denna film så
nära idealet som möjligt är.
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
