Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Pär Lagerkvist: Ur ”Myten om människorna”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄR LAGERKVIST
UR ”MYTEN OM MÄNNISKORNA”
Detta utgör första sidorna av en prosabok, ”Myten om människorna”, som skrevs 1922
men enligt författarens önskan förblivit outgiven.
Det var engång en värld, till den kom en
morgon två mänskor, men inte för att stanna
där någon längre tid, blott för ett kort besök.
De hade många andra världar också, denna
tycktes dem oansenligare och fattigare än de.
Det var vackert med träden och de stora
drivande skyarna här, det var vackert med
bergen, med skogen och lundarna, och med
vinden som kom osynlig när det började skymma
och rörde så hemlighetsfullt vid allt; men det
var ingenting mot de världar de ägde långt
borta. Därför ville de bara stanna en liten
tid. Men en tid ville de gärna bli kvar, för
de älskade varandra, och det var som om
ingenstans deras kärlek blivit någonting så
förunderligt som här. Det tycktes som om
kärleken inte var någonting självfallet i denna
värld, något som helt uppfyllde allt, men att
den togs emot som en gäst av vilken man
väntade sig det största som kunde ske här. Ja,
det var som om allt det klaraste och ljusaste
i deras väsen här blev så hemlighetsfullt, så
dunkelt, beslöjat, som om det hölls dolt för
dem. De var främlingar här, ensamma,
överlämnade åt okända makter. Och kärleken som
förenade dem var ett under, något som kunde
förintas, som kunde förtvina och dö. Därför
ville de stanna en liten tid här.
I denna värld var det inte alltid dag. Efter
ljuset föll skymning över allting, det plånades
ut, fanns inte mer. I mörkret låg de och
lyssnade. De hörde vinden susa tungt i träden. De
kröp samman inunder dem: varför lever vi
här?
Mannen gjorde ett hus åt dem, bara av
mossa och stenar, därför att de snart skulle
bryta upp igen. Kvinnan bredde doftande gräs
på det tilltrampade golvet och väntade honom
när kvällen kom. De älskade varandra
innerligare än de någonsin tyckte sig ha gjort, och
skötte de värv som livet här lade på dem.
En dag när mannen strövade kring ute i
markerna fick han en sådan längtan efter
henne som han höll kär över allting. Då böjde
han sig ner och kysste jorden, för att hon
hade vilat på den. Men kvinnan började
älska molnen och de stora träden, därför att
mannen vände tillbaka hem inunder dem, och
hon älskade skymningsstunden för att han kom
då. Det var en främmande värld, den liknade
inte dem de ägde långt borta.
Och kvinnan födde en son. Järnekarna
utanför huset sjöng för honom, han såg sig
förundrad omkring och somnade sen tryggt in
av suset. Men mannen kom hem var kväll med
blodiga djur, han var trött och lade sig tungt
ner. I mörkret talade de lyckliga med
varandra, nu skulle de snart bryta upp.
Hur underlig den var, denna värld; efter
sommaren följde höst och en kylig vinter, efter
vintern den ljuvligaste vår. På det kunde man
se hur tiden flöt bort, allting var
föränderligt här. Kvinnan födde igen en son, och
efter några år ännu en. Barnen växte upp, de
började syssla med sitt, sprang kring och lekte
och fann nya ting var dag. De bara lekte med
hela den märkliga världen, med allting i den.
Det som var menat på fullaste allvar gjorde
733
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
