Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Pär Lagerkvist: Ur ”Myten om människorna”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄR LAGERKVIST
de till något som bara var menat för dem.
Mannens händer blev grova av arbetet med
jorden och av mödorna i skogen. Kvinnans
drag började också hårdna och hon gick
långsammare kring, men hennes röst var mjuk och
sjungande som förr. En kväll när hon trött
efter en lång dag hade satt sig till inne i
skymningen, med barnen samlade kring sig, sade
hon till dem: nu skall vi snart bryta upp
härifrån, nu skall vi snart draga bort till de andra
världar där vi har vårt hem. Barnen såg
förundrade på henne. Vad säger du mor? Finns
det andra världar än denna? Då möttes
hennes och mannens blick, ett styng gick genom
dem, en svidande smärta. Med lägre röst
svarade hon: visst finns det andra världar än
denna. Och hon började berätta. Hon
berättade om dessa världar som var så olika den
där de nu levde, där allting var så mycket
underbarare och större än här, så ljust och
lyckligt, där det inte var ett sådant mörker, där
inga träd susade så som här, där ingen kamp
tyngde såsom denna. Barnen slöt sig
lyssnande omkring henne, ibland såg de undrande
bort på fadern som för att fråga om det var
sant, han rörde jakande huvudet, försjunken i
tankar. Den minste satt tätt intill moderns
fötter, han var blek, hans ögon strålade med
en sällsam glans. Men äldste sonen, som var
tolv år gammal, satt längre ifrån, han tittade
i marken, till slut reste han sig och gick ut i
mörkret.
Modem fortsatte, de lyssnade och lyssnade,
det var som om hon såg långt långt bort,
hennes blick var frånvarande, ibland höll hon inne,
alldeles som om hon inte kunde se, inte
minnas något mer, som om hon hade glömt; så
talade hon igen, med en stämma ännu mera
avlägsen än förr. Elden flämtade på den
so-tiga härden, den lyste på deras ansikten, den
kastade sitt sken kring i det upphettade
rummet; fadern höll handen över ögonen, barnen
lyddes med strålande blick. Så satt de kvar
orörliga ända till inemot midnatt. Då öppnades
dörren med en kall fläkt utifrån och den äldste
sonen trädde in. Han såg sig omkring. I
han
den hade han en stor svart fågel med grå
buk, ur bröstet rann blod, det var den första
han själv hade nedlagt, han kastade den på
marken bredvid elden, det rykte från det
varma blodet, utan ett ord gick han längst in
i halvdunklet och lade sig att sova.
Det blev alldeles tyst. Modern slutade.
Förundrade såg de på varandra, som vaknade ur
en dröm, förundrade såg de den blodiga
fågeln, som fuktade marken röd omkring sitt
bröst. De reste sig tigande och gick alla till
vila.
Efter den kvällen talade de en tid inte
mycket samman, gick var och en för sig. Det var
på sommaren, humlorna surrade,
gräsmarkerna frodades där runtomkring, lundarna
grönskade efter vårregnet som hade fallit,
luften stod så klar över allting. En dag kom den
minste fram till modern som satt utanför
huset vid middagstiden, han var blek och stilla,
han bad att hon skulle berätta för honom om
en annan värld. Modern såg förvånad upp.
Kära, inte kan jag tala med dig om detta
nu, solen står högt på himlen, varför leker du
inte med allt som är ditt? Han gick tyst ifrån
henne och grät utan att någon visste om det.
Sedan bad han aldrig mer om detta. Han
blev bara blekare och blekare, ögonen brände
med en främmande glans, en morgon måste
han bli liggande, kunde inte resa sig upp. Där
låg han orörlig dag efter dag, talade nästan
inte, bara såg liksom långt bort med sin
förstorade blick. De frågade honom om hans onda,
de sade att snart skulle han kunna gå ut i
solen igen, där hade nu kommit andra
blommor än förut, större än då; han svarade inte,
tycktes inte se dem. Modern vakade över
honom och grät, hon frågade om han ville hon
skulle berätta för honom allt det underbara
hon visste, men han log och låg bara stilla
som förut.
Och en kväll slöt han sina ögon och var död.
De samlades alla kring honom. Modern lade
hans små händer till rätta över bröstet. När
sedan skymningen kom satt de tillhopa i det
mörknade rummet och talade viskande om
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
