Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Pär Lagerkvist: Ur ”Myten om människorna”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ”MYTEN OM MÄNNISKORNA”
honom. Nu hade han lämnat denna världen. Nu
var han inte mera här. Nu hade han gått till
en annan värld, bättre och lyckligare än denna.
Men de sade det beklämda, suckande tungt.
Skygga gick de till vila längst borta från den
döde, han låg ensam och kall.
På morgonen grävde de ner honom i jorden,
han skulle ligga där. Markerna doftade, solen
strålade milt och varmt överallt. Modern sade,
han är inte här. Vid graven stod ett rosenträd
som blommade nu.
Och åren gick. Modern satt ofta ute vid
graven om aftnarna, stirrande bort över bergen
som stängde in allt. Fadern stod där en stund
när han hade sin väg förbi. Men barnen ville
inte gå dit, för där var inte som annars på
jorden.
Nu växte de bägge sönerna till, blev
fullvuxna och resliga, fick något annat och
frejdigare över sig än förut; men mannen och
kvinnan vissnade bort. De grånade, böjdes,
något vördnadsvärt och stillsamt kom över
dem. Fadern sökte ännu följa sönerna på
jakten, när villebrådet var farligt kämpade inte
längre han utan de mot det. Men den åldrade
modern satt utanför huset, hon kände sig för
med handen när de kom emot henne om
kvällen, hennes ögon var så trötta att hon bara såg
vid middagstimman då solskenet var fullt,
annars var det för mörkt, hon frågade dem:
varför är det så mörkt här? En höst drog hon sig
innanför huset, låg och lyssnade till vinden
som till minnen från länge, länge sen. Mannen
satt och höll hennes hand i sin, de talades vid
om sitt, det var som om de åter var ensamma
här. Hon tynade av, men hennes anlete blev
som förklarat av ljus. Och hon sade en afton
till dem alla med sin bräckliga röst: nu vill
jag gå bort från denna världen där jag har
levat, nu skall jag gå hem. Och hon gick
därifrån. De grävde ner henne i jorden, hon skulle
ligga där.
Så blev det igen vinter och köld, den gamle
höll sig vid härden, orkade inte ut. Sönerna
kom hem med djur, då styckade de
tillsammans dem. Darrhänt vände han spettet och såg
hur elden blev rödare när köttet stektes i den.
Men då våren kom gick han ut i markerna,
betraktade träden och ängarna som nu
grönskade runt omkring. Han stannade vid de
träden som han kände igen, han stannade
överallt, allt kände han igen. Han stannade hos de
blommor han plockat åt henne, som han
älskade, den första morgonen då de kom hit.
Han stannade hos sina redskap för jakten, som
var blodiga för att en av sönerna hade tagit
dem i bruk. Så gick han in i huset och lade sig
ner, och han sade till sönerna som stod vid
hans dödsläger: nu måste jag gå bort från
denna världen där jag har levat mitt liv, nu
måste jag lämna den. Vårt hem är inte här.
Och han höll fast i deras händer ända tills han
var död. De grävde ner honom i jorden, såsom
han hade befallt, han ville ligga där.
735
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
