Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke ]anzon: Samtida med Pär Lagerkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE JANZON
SAMTIDA MED PÄR LAGERKVIST
En subjektiv betraktelse
Det kan ofta dröja länge innan en diktare
blir samtida med sina läsare. Det gäller för
diktverket inte bara att dyka upp i ett första
lägligt ögonblick då den pennförsedda skaran
ligger på lur och julboksköerna hägrar, det
stora ögonblick då det skall vara nytt och
epokgörande. Sedan börjar ett stillsammare
men egentligen inte mindre rastlöst liv: det
skall hinna upp de försumliga och — de för
sent födda.
Låt oss för ett ögonblick vända upp och
ned på kritisk metod och börja med
läsaren, inte med diktaren. Låt oss välja en
person med spirande medvetenhet, en nybliven
gymnasist 1929 eller 1930, alltså ett lättvunnet
offer för diktverkens jakt — eftersom det
länge varit en tyst konvention med anor från
det åldriga Kina att i bildade kretsar en ung
mans första plikt är att snabbt sätta sig in i
det förflutna. Det kom ut många märkvärdiga
böcker 1929, men det tog gymnasisten många
år innan han blev samtidig med den
märkligaste: ”The Sound and the Fury.” Och det
gör säkert ett inverterat spöklikt intryck på
honom att i dag konstatera att det var det
året Graham Greene gav ut sin första roman
eller att det kom en bok av Jouhandeau, som
nog hinner upp honom ifall han får leva. Det
var alltså andra av årets böcker som föll i
hans händer: ”Boken om San Michele” och
”På västfronten intet nytt”, böcker som
lämpade sig pinsamt väl för hans ålder och som
han därför aldrig mera behövde.
Däremot skulle han länge behöva två
författare som han nu började läsa och som gav
honom hans första exalterade upplevelse av
litteraturen som stor konst. Att det från
början var en vanvettig dyrkan av den ene, av
Hjalmar Söderberg, som blev bryggan till den
andre, till Pär Lagerkvist, är en händelse som
nästan ser ut som en juvenil förolämpning —
nu när man fått veta att Lagerkvist inte är
någon beundrare av Söderberg. Någon
motsättning tycks inte ha bekymrat gymnasisten,
fastän han kanske kunde ha medgivit att han
upplevde den ene som ett underverk av
klarhet och den andre som ett inte mindre
underbart underverk av dunkel. Men kanske var det
i grunden inte klarheten som fascinerade hos
Söderberg, snarare de melankoliska
övertonerna av resignerad undran, som han hos
Lagerkvist fann stegrade till anklagelse och
skri. Hos båda återfann han den ständiga
ventilationen av frågan om livets mening och
kunde lyckligtvis inte genomskåda, att det var
ett problem för stora diktare och unga
gymnasister. Nej, från ”Historietter” till ”Onda
sagor” var inte vägen lång, och från ”Drömmen
om evigheten” gick ännu ett trappsteg till ”Det
eviga leendet”. Ångestdrömmen i Martin
Bircks första ungdom hade en grundton lika
med ångestvisionen i berättelsen ”Far och
jag”. Det betydde då mindre att
uttrycksmedlen var så olika, att Söderbergs stil var en
distansprosa, mättad av nj utningsfylld
trötthet, underligt stämningsskapande i all sin
rakhet — ”Hösten härjar mina träd ...” Medan
Lagerkvists stil var (och är alltjämt)
direktprosa, befriad från spleen, med en hetare
puls, en djärvare rytmik — ”De friska blåa
molnen som komma om våren, när allt i
naturen är så nytt och stort... Det är morgon,
737
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
