Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke ]anzon: Samtida med Pär Lagerkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE JANZON
det är vår långt borta i den ljusaste
himlen.”
Alldeles säkert kan man naturligtvis inte veta
om gymnasisten upplevde ”Ångest” och
”Kaos” som en vår efter den höstlige Hjalmar
Söderberg, men man vågar nog säga att
upplevelsen av rymden blev avgörande för
tillägnelsen av dessa böcker. Visserligen
dominerade natthimlen, stjärnevalvet och
oändligheten, en ångestfull rymd, men själva ångesten
blev befriande i denna utlevelse av
ödslighets-känslor. ”Det sitter en hund och tjuter i
Jacobs kyrkas portal” var ödslighet stor och
grå i Söderbergs version, men den blaserat
blasfemiska dikten var alltför posörmässig för
att riktigt tas på allvar. Söderberg var en stor
poet när han skrev prosa, men skald blev han
aldrig. Pär Lagerkvist var det. (Enligt
gymnasisten den störste som skrivit på svenska
efter Stagnelius.) Hur långt det var från Jacobs
kyrkas portal till Pär Lagerkvists vintergator!
Liten kryper jag ur unken håla,
lyssnar krokig, ser mig surögd kring.
Evighetens tysta stjärnor stråla.
Det är stilla. Det är ingenting.
Inte ett ögonblick föll det honom in att man
skulle kunna förebrå en sådan poesi för
egocentricitet. (Det faller honom fortfarande inte
in.) Det kosmiska perspektivet var
överväldigande, den egna belägenheten ett lika
realistiskt som symboliskt faktum. Och vilken
ma-giskt-mystisk tröst i denna tysta evighet, detta
ödsliga ingenting. Det är de mycket ungas
och de mycket gamlas privilegium att uppleva
den djupaste, bittraste ensamheten. Han
vältrade sig i den under stjärnorna. De små bistra
adjektiven unken, krokig, surögd gav en
nästan spexaktig smak åt strofens monumentalitet
som inte undgick honom, men som förde
honom dikten närmare. Han uppfattade sitt eget
liv (säkerligen med någon orätt) som en öken
av torftighet. Men den lagerkvistska
världsrymden förvandlade honom plötsligt till
Människan, gav åt torftigheten en kärv
monumentalitet, en sträng kärvhet efter oändliga tårar.
Han tyckte sig också kunna uppleva hela den
väldiga spännvidden mellan det överfyllda
kärlet, bräddat med latenta förvirrade krafter
— ”Jag är mull, jag är jord, jag är tung av
mitt kött” — och den ömkliga trasan som
”sitter och glor under torra träd och lyss till
de hesa skriken”. Och trasans löjlighet var
honom inte heller helt främmande. Det fanns
ingenting i ”Ångest” som han inte kunde
identifiera sig med, och än i dag, när han någon
gång lägger av sig jacquetten (som han bär
för sina viktiga sysslors skull), kan han
uppleva den projektilkänsla som följande rader
ingav honom:
Och han för mig till dörren. Han öppnar den.
Strax utanför tröskeln gapar en avgrund, mörk och
bottenlös. Jag skälver i alla lemmar. Jag vill klamra
mig fast. Jag klamrar mig fast vid tröskelträet.
Då ger han mig en spark. Och jag störtar ned i
mörkret, som en stor groda, med sprattlande ben.
Löjlig in i det sista.
”Wie ein Hund” skulle Kafka sagt. Men
gymnasisten visste ingenting om Kafka. Han hade
i stället sett andra exekutioner som påminde
om denna och ändå inte var denna lik. De
mäktiga busar med tovigt hår, som på Nils
von Dardels tavlor med en välriktad spark
förpassar slätkammade gossar ut i rymden
över en avgrund, hade redan fascinerat honom
— han minns mycket väl detta sitt första
tillfälle att bli samtidig med den moderna
konsten. Dardels busar påminner mer om
Söderbergs lilla buse Frans (i kolossalformat) än
om Lagerkvists stränga exekutör, och
Lagerkvists delinkvent har redan Kafkas
fruktansvärda skuldmedvetande, medan Dardels gossar
är idel blekt blommande oskuld — men en
teatralisk oskuld som bakom sin oändligt vackra
yta döljer det förfinades skuld till det grova,
bleka elegansens metafysiska skuld till råa
livet. Är det livet eller människan som är det
löjliga? Hos Lagerkvist är det (till en början)
människan, hos Dardel är det kanske (som
sig bör) tvärtom. Hos Dardel faller
delinkven-ten ädelt rakt som en planka, hos Lagerkvist
som en stor groda med sprattlande ben.
”Löjlig in i det sista.” Den unge Dardel och den
738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
