Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke ]anzon: Samtida med Pär Lagerkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE JANZON
ändring, där demonstreras bara ett tillstånd.
Hopplösheten i ”Himlens hemlighet” är redan
från början så total att ingen kan bli
nämnvärt upprörd av att gossen ”håppar åv”. I
”Den osynlige” inträffar ju en allmän
utplåning som understryker monumentaliteten i
denna dramatik — och den fulländade
ödsligheten. Den antirealistiska reduktionen av
allt oväsentligt har slutgiltigt triumferat.
Aldrig har Pär Lagerkvist kommit kubismen
så nära som här. Dramat ”Den osynlige”
liknar en obelisk över en grav — de söndermalda
i sina gravar och människoanden däröver som
ett evigt monument.
Men kubismen lyckades aldrig gymnasisten
bli samtidig med. Än i dag är den för honom
lika uråldrig som pyramiderna och lika
obrukbar. Han tröstade sig med musik och han
fann den nästan alltid hos Pär Lagerkvist. Den
underliga klagande musiken, arkaiskt enkel,
smärtsam, upprörd och ändå mild:
Regnet slår och slår ett litet hus,
ett hus som jag övergivit.
Piskar rutornas rädda små ljus.
Övergivit, övergivit.
Man brukar kalla Pär Lagerkvists lyriska form
traditionell. Men knappast någon har skrivit
strofer som liknar denna, kanske därför att
det är så orimligt svårt att ge en så omedelbar
form åt en så motståndslös uppgivenhet. (Det
inger en underlig känsla att nu veta att den
som skapat denna lyrik av otröstbar
självupp-givelse, dessa flämtande lågor av ocensurerad
känsla, också har skrivit ”Dvärgen”, det
kyligaste, mest disciplinerade mästerverk som finns
på svensk prosa. Vilken djup förklaring kan
här röjas?) De stora naiva ögonblickens magi
genombryter sällsamt ofta alla uttrycks- och
verstraditioner i Lagerkvists tidiga lyrik. Men
även när uppbyggnaden låter sig närmare
analyseras kan intrycket bli oändligt betvingande.
Med vilken fin beräkning formas inte
ordterrassen i den av popularitet så nötta ”Det är
vackrast när det skymmer”:
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden
över markens hus.
Några snabba extatiska ordsteg, så ett tyngre
långsammare steg — ”över jorden” — och
man når fundamentet: ”över markens hus”.
Gymnasisten som läste dikten 1929 kom då
(eller något senare) att förknippa den med
en alldeles speciell vision, med Rembrandts
etsning ”De tre träden” (han vill minnas att
den hette så). Associationen var kanske inte
alldeles meteorologiskt riktig men den var
betecknande, ty ingen annan svensk författare
tycktes honom komma Rembrandt så nära som
Pär Lagerkvist. Det var i första hand ”Det
eviga leendet” han tänkte på, och kanske
placerade han självrådigt de döda som satt
samman någonstans i mörkret och pratade för att
få evigheten till att gå i ett varmt ljusdunkel
bara för att se dem bättre. Ljusdunklet
kommer ju också in i berättelsen till sist, det svaga
ljuset från lyktan, där den gamle mannen som
är Gud står och hugger veden. Men det lyser
också i överförd mening kring de många enkla
eller märkvärdiga, som i en ändlös men ändå
med finaste konst varierad rad berättar om
sitt liv och framlägger sina rön i den
hjälplösa frågan om livets mening. Kanske var det
naivt av gymnasisten, men han tänkte på
Rembrandt, när ur detta gytter av människor
— som på ”Hundertgoldenblatt” — lösgjorde
sig individer som snabbt skisserades. Porträtt
med en stor enhetlig gest: ”Jag var en mycket
betydande mänska.” Så en herre med
mindre-rörelser men mera komplicerade: ”Utan att
ingå på vad som förut sagts vill jag gärna
nämna, att även jag var en mycket betydande
person. Dock är det mig motbjudande” etc.
Ett beskäftigt ansikte: ”Fastän jag ingenting
förstått av vad herrarna sagt, känner jag
likväl hur ense jag är med herrarna i allt.”
Förvirrade, gripande, komiska eller upphöjda
träder gestalterna fram ur mörkret. Om inte
satsrytm och berättelse individualiserar dem,
gör bara användandet av ordet jag och dess
740
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
