Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke ]anzon: Samtida med Pär Lagerkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTIDA MED PÄR LAGERKVIST
unge Lagerkvist hade var sin stora djärvhet:
Dardel djärvheten att vara sökt och utsökt,
modet att dölja en position bakom en attityd,
kanske en osäker och trevande position bakom
en säker och utmanande attityd. Lagerkvist
hade modet att blotta naknare än någon annan
sin strupes sår, sitt hjärtas skri men också
direktare än någon annan sin elementära
känslas överströmmande gråt:
Lilla hand som ej är min,
vems är du i världen vida?
Jag fann dig i mörkret. Du är inte min.
Men jag hör en människa kvida.
Till och med folkvisorna (ack, en litteratur
så berömd för sin konstlöshet!) ter sig
egendomligt utstuderade vid sidan av denna lyrik,
som en glänsande tår utsprungen.
Som ett romantiskt grundelement med
be-rått mod placerat i den mest hj ärtslitande
expressionism och därför dubbelt verkningsfullt
ter sig Lagerkvists ofta återkommande
vilsekomna par ynglingen och flickan. Ynglingen
och flickan älskas också av Dardel i hans
orimliga idyller, men hos Dardel vilar de gärna
obekymrat, tyngdlöst, vid randen av en
avgrund, medan de hos Lagerkvist, till exempel i
”Himlens hemlighet” trevar hjälplöst efter
fäste, även hos varandra. Dardel gjorde en
scendekoration till en balett, byggd på detta
drama, och pjäsen har, som Karl Asplund
påpekat, inspirerat hans framställning av de
unga paren omgivna av branter och bråddjup
i målningen ”Vattenfallet”. Men närmast
Lagerkvists värld har han kanhända nått i
”Pa-ranoikem” från 20-talets mitt, där han vänt
på situationen i dramat och låtit en flicka
milt och uppmärksamt följa den rubbade
gossens stela teckenspråk. På ett odefinierbart
sätt kan Lagerkvist och Dardel, dessa motsatta
och ojämförbara ingenier, ibland mötas i
väsentliga moment, både i den veritabla skräcken
för livets brutalitet och den ständigt återtagna
och vederlagda drömmen om människans
lycka. Att deras verkningsmedel var hämtade
från skilda planeter, att Dardels var elegans,
vanvördnad och bisarr kyla, medan
Lager
kvists var groteskeri, upprördhet och brutal
lidelsefullhet, bekymrade åtminstone inte
gymnasisten så mycket. Hos båda fann han i varje
fall den nonchalans eller det anatema mot
vedertagen realism, som han inte riktigt visste
(och kanske inte vet än i dag) om han i
första hand skulle kalla expressionism,
surrealism eller naivism. Symboler för livets grymma
meningslöshet, symboler med underlig
släktskap, tyckte han sig hitta hos båda. Den
väldiga mannen i köttfärgade trikåer som knipsar
av huvuden i ”Himlens hemlighet” kunde vara
hämtad från en tavla av Dardel, men han finns
där inte — kanske är det i stället hans
otänkbara genius som sent omsider dyker upp i
gestalten av den änglalika flickan som med en
sax klipper huvudet av en kanariefågel på
målningen ”Fågelskrämman”. Var det ett telegram
till framtiden som arbetarna i ”Den svåra
stunden” äntligen lyckades få loss ur kabeln i
gropen på gatan? Där stod bara: ”Den dog
kanariefågeln, din bedragare!” Och vart skulle
telegrammet? Är det bara en händelse att
telegrammet skulle till Teneriffa, en plats som
Dardel nyligen hade besökt? Men låt oss inte
göra spökhistoria av litteraturhistorien. Det
vore kanske också anakronistiskt att påstå att
”Den svåra stunden” inte bara är en pjäs med
strindbergska spöksonatinslag utan också ett
bisarreri med dardelska drag. I varje fall är
den ständigt beredd att stå på huvudet och
full av den grymmaste humor. En mera
makaber komik än i replikföringen mellan Den
gamle herm och Kvinnan är knappast
tänkbar. ”Elise! Jag ligger ju därinne och skall
dö!” säger den gamle och Elise svarar: ”Jag
har hört glunkas om något sådant.”
Tillvarons kapitala ogästvänlighet, det må
vara i himmelen eller på jorden, det må gälla
Lagerkvists nästan dardelskt oskuldsfulle (men
inte förfinade) gosse eller hans dödsdömda
åldringar, är ett grundtema i denna tidiga
dramatik. Gymnasisten upplevde den med iver
men mest som experimentell litteratur. Kanske
bör ett drama innehålla en förändring — i
Pär Lagerkvists tidiga dramer sker ingen
för
739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
