Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
kittlande som någon filmproducent kan
begära; men tyvärr också allt vad man inte kan
få lära, och vad Samson Raphaelson själv
säkert aldrig når — han når aldrig äkthet.
Den fladdrar ibland på en armslängds avstånd,
men inom räckhåll får han den ej. Vad är
det egentligen som drar klassgränsen mellan
produkter som denna och de riktiga
skådespelen, kan man undra? Ansatserna till
melodramatik är det inte, de finns lika starka och
starkare i månget lödigt verk. Svaret är väl
att det inte är på strukturen i stort, utan på
många obevakade smådetaljer, som man ser
om en namnteckning är förfalskad. En
professor och Shelleyspecialist som får hela sin
syn på diktaren förvandlad genom ett litet
banalt yttrande, som en kvinna fällde. Redan
en sådan släng är avgörande.
Kvinnan är kär i den professorn och för
hans skull går hela hennes med beslutsam
social och etisk ambition ingångna äktenskap
sönder och hon själv i döden medelst
sömnpiller. Dessförinnan har hennes svåra svärmor
dött förbannande.
I denna talmibägare göt Göteborgsstudion
ädla destillat: Kolbjörn Knudsens finaste
förmåga att utstråla hjärtegod hygglighet; Maria
Schildknechts utomordentliga behärskning av
sina uttrycksmedel, utan motstycke i landet;
och kanske allra starkast verkande Gerd
Hagman i hundraprocentig abandon som Hilda
Crane själv. Icke utan rätt skrev en kritiker
att den rollen trots allt blir en av de främsta
i hennes minnesbok. Det var verkligen kastade
pärlor; därmed icke sagt något fyrfota om mr
Raphaelson.
Tre fald familjeheder
Sällan har det strömmat så mycket
lovprisande av familjens heder över svenska scener
som denna månad. I Hälsingborg tågar herrar
Åke Fridell, Gösta Bråhner och Keve Hjelm,
eller deras dubbelgångare, mangrant ut och
spöar en lärare som sagt att deras lille son,
sonson och pyssling Lasse Sarri ljuger;
återkommer därefter i triumf och bär grabben på
axlarna. I Östergötland litet varstans arbetar
Max von Sydow i tre inkarnationer genom
tre akter för att förmå Rut Cronström att inte
fläcka familjenamnet Chantrel genom att
förlöpa sin lagvigde. I Stockholm slutligen har
hedersdyrkan varit koncentrerad till
Blanche-teatern och släkten heter Swedenhielm.
Den första av dessa komedier heter ”Den
772
lyckliga tiden” (”The Happy Time”) och är
av en viss Samuel Taylor efter en roman av
Robert Fontaine. Den har denna höst också
gått i Köpenhamn och Oslo och för övrigt litet
varstans i Europa, men inte med någon
framgång jämförlig med Dodie Smiths ”Call it a
day”, som den annars erinrar om. Miljön är
fransk-kanadensisk och det hela puttrigt och
sött och lagom förljuget för en familjär publik:
den lille gossen stjäl en fransk mamsells alla
nattlinnen i hopp att få se henne tåga naken
till badrummet osv. Bästa insatsen gjorde i
Hälsingborg Marianne Stjernqvist som
mamsellen, utrustad med artificiell men väl
genomförd brytning; helt till nakenhet i någon
bemärkelse kom hon aldrig.
”Familjens ära” (”Les Chantrels”) av Louis
Verneuil är ett ganska ordinärt alster av sin
mästares hand. Denne som en äldre generation
har känt som fransk lustspelskung — länken
mellan Feydeau och Roussin i deras succession
— har varit bosatt i Amerika sen kriget och
där avancerat till egen teaterdirektör på
Broad-way. Stycket har stegring, men bara en rent
teknisk; hela genren är bedagad och tillhör
en tid, då man gick på teatern för att få höra
något ekivokt och beundra en
förvandlings-virtuos. Pjäsen har denna månad också gått
på Allé-scenen i Köpenhamn, med Sigfred
Johansen.
Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms” står i
en helt annan klass än dessa importprodukter.
Det var det ett nöje att åter konstatera, trots
att föreställningen kring Ernst Eklund (16
nov.) mera gjorde skäl för beteckningen
hygglig än beteckningen lysande. Jämför med
göteborgarnas ”Hilda Crane”, så glänsande spelad
och så tom, och säg sen att det vid en
föreställning inte gäller vad, bara hur!
Övrig översikt
Tennessee Williams’ tatuerade ros sattes in
i Norrköping den 15 nov. av Ingmar
Bergman, Karin Kavli och Carl Johnson-Cloffe.
Aldrig skall jag den glömma den furiösa scen
där Kavli smäller sönder askurnan mot golvet
och ursinnigt stampar bland bitarna medan
stoftet står som en sky kring hennes härliga
profil mot det rosenröda fondljuset, som silar
genom fönsterluckorna. Det var verkligen
teamwork av dessa tre mustiga
ögonblicks-konstnärer. På alla de andra teatrarna har
urnans krossande smusslats undan (den skulle
väl räcka till nästa föreställning) och
damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
