Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
sephson, monoman och våldsam i sitt krav
som Anouilh själv brukat synas oss många
gånger. I titelrollen prövades två unga
svenskor, Gunnel Lindblom och Margreth Weivers.
Ingendera kom ju i närheten av Daniele
De-lorme, men bägge visade begåvning och rodde
hem sin ansvarsfulla uppgift; ingendera kunde
stödja sig på yttre skönhet eller behag, de
hjälpte sig inifrån utan charmning, om ock
Margreth Weivers har en sorts mysande
tystnad som kan användas till mycket olika, och
är hennes personliga patent. Naima Wifstrand
var den bästa svenska Alexandra, kom ibland
rentav i jämnhöjd med Paris’ härliga Marie
Ventura, medan Elsa Widborg höll igen för
högtidligt i de parodiska scenerna. Som La
Surette visade både Tore Lindwall och Georg
Årlin ett långt mer nålvasst spel än parisarnas
Jacques Dufilho. Övriga insatser man ville
hugfästa är Maria Schildknecht som en
teater-påkläderska i Göteborg och Toivo Pawlo som
en akademipoet i Malmö. Den i pjäsen
förekommande parodin på fransk-klassisk tragedi
gjorde sig ju vida bäst på originalspråket, och
skämdes i Malmö en del av att man i strid
mot scenanvisningarna roat sig med en
omplacering: man spelade snett in mot kulissen,
i stället för ut mot salongen i detta parti.
Den starka pjäsen torde nu närmast i
ordning kunna väntas i Norrköping, Uppsala,
Köpenhamn, Stockholm och Oslo.
Den senaste Mauriac
Det är inte svårt att förstå vad som kunnat
locka Gösta Folke till ett annars så diskutabelt
pjäsval som Frangois Mauriacs fjolårspjäs ”Le
feu sur la terre”, som efter urpremiär i
Geneve hade en sejour på Théätre Hébertot förra
våren under mycket blandad kritik. I Malmö
för något år sedan gjorde Kerstin Rabe under
hans ledning en utomordentlig insats i
Mora-vias ”De likgiltiga”; och man återfinner här
en besläktad atmosfär av familj einstängdhet
och småsnålhet med en inbunden och inifrån
förbränd kvinna av liknande snitt.
Förhoppningarna blev också någorlunda infriade i den
delen, men i övrigt var det ingen god
föreställning. Dekoren var förfärlig i
möbelhopplock och ärtgrönt med en sakligt omotiverad
predikostolliknande balkong; ljuset var ostämt
och samspelet skralt. Kvinnan, Laure, älskar
över allt (kristligt) mått sin bror och är i
färd med att brytas när han visar sig fäst
vid en annan. Fadern går bara och tänker på
renommé och pengar. ”Hela tragedin skulle
ha blåst bort om dessa människor haft minsta
hum om Freud och Marx”, skrev en fransk
penna, och man måste instämma. — Fylgia
Zadig gjorde brorshustrun till en liten
var-dagstapper varelse och Jan-Olof Strandberg
gjorde en kutryggig odåga som var
teologstudent, de enda insatserna här som är värda att
minnas vid sidan av Kerstin Rabes.
Det svenska namn man givit denna pjäs var
”Landet utan väg”. Det verkar sämre Erik
Lindegren men passar inte alls på Les Ländes,
terpentinskogarnas och skogsbrändernas
distrikt. Varför kunde inte ”Eld över marken”
eller ”Marken i brand” få duga lika bra?
Man måste till slut reagera mot denna
om-döpningsmani, som fyller vår repertoar med
smaklösa och oidentifierbara filmtitlar, som
teaterdirektörerna har för sig skall dra folk,
ju känslosåsigare dess bättre. En titel skall
inte vara en klick sås, utan en spik, där pj äsen
för alla tider kan hängas upp; en skål, som
den kan få fylla alldeles själv. Titeln skall vara
relevant och unik. Vem kan om några år
komma ihåg alla dessa länder utan väg och
danser under stjärnorna och henne han
älskade, som man trakterar oss med? Men torra
namn kommer att bestå, ”Inbjudan till slottet”,
”Repetitionen”, ”Léocadia”, därför att de inte
kan förblandas utan verkligen kännetecknar
och låter legera sig med pjäsens innehåll. Hos
botanisterna florerade oskicket med en
liknande skaparglad omdöpningsmani för ett
kvartssekel sedan, men det satte en internationell
kongress stopp för. Det är verkligen hög tid
att en teatermannakongress gör detsamma.
Ett dubiöst kvinnodrama
Till och med filmräven Samson Raphaelson
har ju smaken att gå på den klassiska
namnlinjen när han skriver originaldramatik. Han
kallar sitt yngsta alster helt enkelt ”Hilda
Crane”, efter mönstret av ”Hedda Gabler”
och otaliga andra, inte ”Det kommer ett skepp”
som det filmmystiskt fick heta på
Göteborgs-studion den 24 nov. Men så har han också
varit lärare i ”playwriting” vid University of
Illinois alltsedan han lämnade Hollywood, och
detta är hans första egna opus på många år.
En kvinnoskildring är det utan tvivel, och
visar allt vad man kan få lära i
skådespel-skrivningskonst vid den bästa
klassundervisning, klara karaktärer, göriga spelscener och
en anhopning av ”ömtåligt och brännbart” så
771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
