Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ingen publik kommer att efter ett sådant
stycke poesi ropa ett extatiskt ”Cathedral!”
som man under romantiken gärna gjorde efter
stora bravurnummer. I stället: vilken vänlighet
i dessa rader, vilken vänlig tanke man
plötsligt tvingas skänka sina landskaps bortglömda
vägar! Och insikten i den nötta vägens
visdom, ingenting för brådskan men lättnad och
travandets tjusning med utblick mot tre
stränder: odling och natur och det förflutnas steg
och hjulspår. Och här i vägens närhet kan
det sägas:
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men
kommer ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Om man i en diktsamling (händelsevis) söker
en devis att stötta sin upplevelse med, så kan
man för dennas del välja dessa sista rader.
Övertygelsen att det flyktiga inte är fåfängligt
kan man kanske kalla en impressionistisk
värdeteori, och av en sådan tycker man sig
ofta finna spår i ”Om hösten”. I en av bokens
elegier är livets ”halvögonblick” besjungna
och beklagade. Deras två sidor: den ena att
glimtvis lysa, att berika, att lova mycket, den
andra att aldrig bli utnyttjade men dyka upp
med hemliga sting i minnets mörkrum. ”Från
detta kan ingenting befria” heter det i en rad
som klingar flyktigt men inte fåfängligt, lyser
som ett ljussting ur minnet av Rilkes elegiska
musik.
Att det flyktiga inte är fåfängligt är inte
bara en poetiskt utförd tanke i Gunnar Ekelöfs
bok — det är också hans arbetshypotes som
diktare. Rabbe Enckell har redan i en
utomordentlig studie så fint berört denna synpunkt
att det vore naivt att tävla: Ekelöfs dikter
”tar sällan ut den yttersta stegringen: han
ger intryck av att gömma på den till nästa
gång! Fascinationen av honom som lyriker
har inte minst sin grund i den lätta ’besvikelse’
(icke i kritisk mening), liknande en släng av
sjukdom som aldrig utbryter, han varje gång
lämnar efter sig. Detta betyder också att hans
lyrik är ostatuarisk, oskulptural men skänker
den dess suggestiva fj ärrverkan.” Man kunde
tillägga: skänker också läsaren lusten att
återkomma, en underlig törst. Vandraren,
förevisaren har ständigt återkommit till den stora
dikten ”En ros från Allmag” men finner det
svårt att visa den i dess helhet: natten slår
sina lovar, den mjuksvarta sensommarnatten,
man hör fragment av folkparkens
dansmelodier, man skymtar nymfer, nymfer att
föreviga, och upplever kanske i ett underbart parti
en övermodig identifikation med poetens
speciella känsla av ensamheter:
Inte en brist
på djupa eller varma känslor, men
ett övermått av bottenfruset heta!
Kvald mellan ensamheter: den från havet
som är en inre ensamhet, och den bland människor
som är en yttre — sliten mellan hästar!
Fragmenten av folkparkens dansmelodier
tänder poetens egen musik och slocknar. Flickorna
som skymtar, kvistarna som bryts sätter
poetens medvetandeström i rörelse och försvinner.
Poetens egen vision stiger i en väldig våg,
en kort brant magistral j agpredikan, och sj
un-ker tillbaka och blottar en naken strand med
formlösa rännilar: aningar, korta minnen,
korta drömmar som bildar jagets mönster i
sanden. Och kvistar bryts ånyo och röster
hörs — ett vissnande diminuendo.
”Flyktigt är inte fåfängligt” — man kunde
kanske (med risk att verka alltför barnsligt
knepig) i urfågeln Archaeopteryx se en
materialiserad symbol för denna sanning. Den
uråldriga fågeln med det oändligt vackra
namnet lever en tid ännu i den stora och underliga
dikt som Ekelöf kallar ”Röster under jorden”,
en dikt som rör sig i sömnens och glömskans
element, oåtkomlig för den vakenhet som bör
utmärka en förevisare men eggande med sina
många verkningsmedel. Efter ett tematiskt
anslag över förgängelse, enformighet och
längtan följer ett kort utsvävande parti, mättat
med konkretioner, i en teknik som Bertil
Malmberg brukar kalla hallucinationsrealism. Så
börjar med ett melodiskt utrop den
förbluffande paleontologiska visionen, och här
förefaller det mig som om skalden lämnar oss
ganska hjälplösa med den röda tråden medan
han tvinnar den blå. Det sista stora avsnittet:
har emellertid en dov dramatisk intensitet,
där särskilt de snabba passagerna är
oerhört verkningsfulla. Man följer förloppet
andlöst, även om man inte genomskådar det, och
när begynnelsetemat i snabb förkortning
avslutar dikten är man ändå framme vid resans
mål, fast man skuldmedvetet vet att man bara
flugit:
Timmarna går. Tiden förgår.
Sakta pulvriserar morgonljuset sömnens drog.
— Jag längtar från den svarta rutan till den vita.
— Jag längtar från den röda tråden till den blå.
774
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
