Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
I ”Röster under jorden” har Ekelöf
upptagit temata ur flera av de kortare dikter som
han sammanfört i bokens längsta parti
”Dikter vid skilda tillfällen”. Det är omöjligt att
här ge en uppfattning om den rikedom på
olikheter (och den sinnrika variationen i
sammanställandet av dessa olikheter!) som detta
ymnighetshorn uppvisar. Man kunde ägna
sidor bara åt dikten ”Marsch” som är ett fint
system av paradoxer från rubriken och
Höl-derlin-mottot och återtagningen ”0 fantastiska
likgiltighet utanför! / 0 likgiltiga fantasteri
utanför!” till den litet (eller alltför) hårda
effekten med Bellmansassociationerna samt
den dialektiska slutstrofen med sin bistra
slutsats: ”Jag vill dö. Alltså kan jag leva.
Utanför.” Gärna vill man inte heller glömma de
tre dikter som bär rubriken ”Rondel”, fastän
åtminstone två av dem kommer rätt nära det
slags bel canto som Ekelöf helst undviker. I
allmänhet fordrar han hela sitt jag som
instrument — när han någon gång låter versformen
bli mera sj älvtillräcklig kan resultatet bli direkt
oemotståndligt, som här underligt fyllt av
upphävt vemod, muntert makabert, i sista strofen
av denna rondel — (varför inte rondeau?):
Jag anger verkligheten för mitt mord
fast jag har varit dessa drömmars träl
Den oåtsporde skall bli oförspord
Kom kära sömn och göm mig kära jord
Gå kära kropp kom följ mig kära själ
Men oemotståndliga vill inte Gunnar Ekelöfs
dikter i allmänhet vara. De blir det ändå ofta
till sist. På återkomsternas väg.
Åke Janzon
KONTRASTER
Gunnar Edman : men vid sjätte timmen.
Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag
1951. 10:—.
John Karlzén: Blå noveller. LT:s förlag
1951. 12:50.
Gunnar Edmans nya bok ”men vid sjätte
timmen” — en till det yttre formatet liten sak
— skildrar en äktenskapskris, dock inte av
erotisk art utan en livsåskådningskris.
Upptakten i grotesk drömstil är dramatiskt
verkningsfull: I kyrkan pågår nattvardsgång; två
makar, bokens manliga ”jag” och hans hustru
Disa, ligger tillsammans med övrig menighet
vid altarringen. Stämningen är pinsamt
orolig, laddad med hån. Plötsligt avbryts den
högtidliga akten av ett officiellt meddelande från
högsta ort som i korthet kungör att Gud är
död. Det är kyrkoherden som läser upp
kungörelsen med sin liderliga ”praktstämma”, så
tränad i att konstfullt fördölja ett budskaps
verkliga innebörd. Det sensationella
meddelandet får olika verkningar. Vars och ens
jäm-viktslösa overklighet börjar framträda, fast
med skiftande uttryck. Ett skärande skri från
Disa, som vacklar ut liksom förblindad av
smärta, stoj ande upprymdhet från kyrkvärden,
beskäftigt spring hos kyrkoherden som börjar
nedmontera altarprydnaderna. Barnen i staden
gläder sig åt att slippa läsa aftonbön, ett
gammalt handlarpar som ingen tilltrott något
större mått av andlighet lutar sig ut genom
sina fönster med alla tecken till ytterligaste
övergivenhet... Meddelandet om Guds död
utsändes också genom TT: ”Såsom redan i
korthet meddelats i en extra nyhetsutsändning,
har hela kristenheten i dag drabbats av en
oersättlig förlust: Gud är död. Samtliga kyrkor i
hela världen har utfärdat en kommuniké av
följande lydelse...” etc. Händelsen
kommenteras livligt men svävande i pressen.
Påvestaten hämtar sig snabbast — i ett uttalande av
fin diplomati antydes att måhända skall nu den
epok randas då inga verkliga hinder
föreligger för Kyrkans absoluta makt över
själarna... Stämningen i landet erinrar vagt om
den tid då ”vår älskade konung” låg på sitt
yttersta. Men, fortsätter författaren: ”Nu vore
det orättvist mot Guds minne om det inte
till-lades, att både undran och ångesten denna
gång gick djupare och kunde bli varaktigare,
ja kanske växa, bli till en känslokatastrof av
hittills okänd omfattning ...” Den verkliga
betydelsen av Guds död tycks dock sippra ut
liksom genom en osynlig läcka — man är
osäker om vilket ansiktsuttryck som är mest
passande, ansiktena spricker sönder, plånas ut av
trycket inifrån. Hos berättaren — vars
stämning hela tiden varit hånfullt negativ och som
känt sig fattad bakifrån av osynliga händer
som velat dra honom bort från altaret—utlöser
nyheten logisk tankeverksamhet: Om Gud är
död, säger han sig, måste inte detta innebära
att han en gång har levat? Och har han
verkligen det? — Men en enkel man, ”son till en
präst, berättas det”, som vid underrättelsen om
Guds död drabbades av hjärtslag och strax
efteråt avled, lär på dödsbädden dunkelt ha
siat om att ”Guds död sträcker sig till tredje
775
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
