Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
tell Sahara” med Peter Ustinov, den inte
poänglösa, mot slutet dråpliga
kapplöpnings-filmen ”Galopperande majoren” och den fint
melankoliska komedin ”Sista semestern”. Man
kan för all del påpeka den kanske lite
självgoda säkerheten bakom engelsmännens
självironi, men det är i alla fall roligare att se sådan
film än pretentiösa filmkolosser på lerfötter.
Detta som filmpendang till förra numrets
diskussion om underhållningslitteratur.
Mexikansk alabasterpassion
Eisensteins besök i Mexiko ledde i alla fall
till resultat även om filmokunniga
filmdirektörer lyckades stoppa honom personligen. Ett
antal intressanta mexikanska regissörer har
funnit större sympati för Eisensteins
temperament och monumentala bildkompositioner än
Hollywoods jäktade tempofantaster.
Senast var det Emilio Fernåndez’
filmatisering av Steinbecks ”Pärlan” som tilldrog sig
intresse; trots den glättade amerikanska
av-rundningen bars många sekvenser upp av en
majestätisk skönhet, något stillastående för all
del men med rytm och lidelse i
bildkompositionen. Förtjänsten tillskrevs i stor
utsträckning fotografen Gabriel Figueroa. Dessa
två män står även bakom den nu aktuella
inspelningen av Jacinto Benaventes drama ”La
Malquerida”. Det har blivit en vacker film
och en stor besvikelse.
Förtjänsterna i denna film har man på
förhand kunnat gissa sig till genom
erfarenheterna från ”Pärlan” och den tidigare ”Maria
Candelaria”. Tyvärr utnyttjas landskapet här
inte i samma utsträckning — det är ju ändå
filmad teater — men i gengäld är dekoren i
interiörerna av allra högsta klass. Filmen har
två bildmässiga höjdpunkter; duellen mellan
två ryttare i ett mörkt, pastellfärgat,
fantasieggande grått där den vita och den svarta
hästen endast blir skräckfyllda ljusnyanser. Och
så den obarmhärtiga och ståtliga slutscenen
med ryttarnas mördande ring kring mannen
som älskade sin styvdotter. Även den
sjungande tidningsförsäljaren bör omnämnas: han
är realistiskt insatt och samtidigt den magiskt
primitiva motsvarigheten till ödesdramats kör.
Något av det antika ödesdramats
incestmotiv är kärnan i pjäsen. Jag har varken läst
eller sett den men kan gott föreställa mig att
det kan bli fin teater av den. Det hade också
kunnat bli en fin film om regissören inte
pietetsfullt hållit fast vid det teatraliska,
un
derstrukit det orimliga med utsvävande
orkesterorgier och totalt missuppfattat
personinstruktionen. När t. o. m. teatern i dag dämpar
ödesdramat för att föra det närmare publiken
(Molanders ”Antigone” och ”Oidipus”) kan
man inte förstå att denna film tolererar
tiotalets spelstil som i detta sammanhang verkar
melodram och buskteater. (Ett undantag för
den ypperlige Pedro Armendariz och kanske
även för Columba Dominguez.) Med denna
spelstil är det bara naturligt att människorna
verkar uppstyltade, incestmotivet skuggas inte
av Aten utan av påvens Rom, det finns inget
kön och kött, ingen lidelse mellan dessa
helgonstatyer av kylig marmor, där finns bara
— för att låna en träffande formulering —
alabasterpassion. Resultatet är en vacker film
som trots sin skönhet och handlingens
universella syftning lämnar ett intryck av likgiltighet
och något obehag.
Gamla mästare
Filmhistoriska samlingarna i Stockholm har
tagit det berömvärda initiativet att visa fyra
gamla omtalade filmer, Griffiths ”Intolerance”,
Hitchcocks ”Blackmail”, Langs ”Metropolis”
och Eisensteins ”Generallinjen”. När detta
skrives har den sistnämnda — seriens enda
konstverk — ännu inte visats.
För den som mera professionellt sysslar med
film har visningarna naturligtvis ett historiskt
intresse. Och det är inte bara Eisenstein som
står sig ännu i dag. Även Lang demonstrerar
ett bildsinne, ett tekniskt mästerskap, en
fantastisk suveränitet i material och dekor som
gör intryck trots det fruktansvärda spelet och
den svulstighet som har gjort det sämsta i allt
tyskt — koncentrerat i denna
nationalpsyko-logiskt mycket avslöjande film — löjligt över
hela världen. Ett och annat i de båda andra
filmerna slår också — trots bristfälligheterna
märkte man den ursprungliga tankens
bärkraft.
Men poängen med serien är dess
presentation och mottagande. Detta gäller i synnerhet
den reaktionäre överpekoralisten Griffith, ett
filmgeni som mera än någon annan utvecklade
sitt uttrycksmedel samtidigt som han ständigt
trampade i klaveret. ”Intolerance” verkar i
dag som rena spexet men det allvar med vilken
filmen presenterades och mottogs kan endast
jämföras med den ansträngda dödgrävarmin
man alltsomoftast bevittnar på Konserthuset
när rolig musik spelas.
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
