Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
med kristallkulor och spågumsorakel är lika
uppbyggligt som charmören som börjar med
att ha råd att visa sig vidskeplig och som
slutar med att skryta över det.
Det är förvånansvärt hur Duvivier trots
detta lyckats avvinna sina berättelser aningen
och mer än aningen av äkthet, ibland till och
med fängslande och suggestiva impressioner.
En så farlig episod som den lilla flickans möte
med lustmördaren är briljant bemästrad, den
gamla kvinnans bekymmer för sina katter är
skildrat med en grym och genomgående
osentimental medkänsla och avsnittet med den
strejkande arbetaren förmedlar en odramatisk
och övertygande känsla av människans
statistroll.
Det är i alla fall synd att Duvivier så helt
förlitat sig på sitt grepp om Paris att han
inte ägnat större möda åt manuskriptet.
Duvivier har återigen lyckats besegra publiken
men han hade vunnit mera om han hade
lyckats besegra sig själv, om han hade låtit
bli att skjuta ifrån sig ansvaret med en
hänvisning till Herrens berömda vägar och
underordnat sig kravet att ta ställning till
förhållandet stad—människa utan ett banaliserat öde
som orsaksupplösande mellanhand.
Även i en annan fransk film, ”De gula
strecken”, finns drag av metafysik, fastän
problemet där angripits från motsatt håll.
Filmen är en lång och allvarlig kedja av
orsakssammanhang, en kedja som svävar fritt i
luften trots att tjatiga symboler hänger på
varenda länk.
Filmen har upptäckt Kafka: att den
ogenomskinliga dimman mellan människorna kan
vara dödligt radioaktiv, en främlingsskapets
och oförståndets dimma mellan människan
och samhället. Det är bara det att filmen
måste vara finare än Kafka — som
sjunde-handsuppfinnare i regel vill vara — och nu
blandar den satir och allvar, symbol och
verklighet, den förklarar och understryker hur
hopplös människan är när hon är en rosseauansk
yngling som krossar gatan utan att gå mellan
de gula strecken. Helt bortsett från att
parispolisen mig veterligen hyser stor tolerans mot
dylika försyndelser tänker filmen i all iver
inte på de förvisso olyckliga människor som
håller sig mellan de gula strecken — som
Kafka sannolikt gjorde.
Filmen lockar till ironi därför att den är
så valhänt. Men den är i alla fall ett allvarligt
försök att visa att det väsentliga i konflikten
mellan människa och samhälle inte är ondskan
utan dumheten och oförmågan. Och även om
det oartikulerade har en för framträdande
plats bör man ge denna film — och ”Under
Paris himmel” — erkännandet att de visar
människan som offer för en yttre
kraftkonstellation. Det må nu vara Gud, ödet eller
samhället, men det är i alla fall befruktande
jämfört med den amerikanska filmens logiska
viljehj ältar som får vad de vill bara de vill
tillräckligt mycket och håller sig till
spelreglerna.
Men dessa franska filmer och den
amerikanska synen på tillvaron är inte de två enda
alternativen. Detta visar vår tredje franska
film, ”Hittegods”, en löst sammanhållen
episodfilm i stil med Somerset Maughams
novellfilmer.
Ingen av de fyra filmnovellerna i
”Hittegods” är särskilt märkvärdig men samtliga
är fint avrundade, smaksatta med mänskligt
bitter angostura.
Det är Christian-Jaques som är ansvarig
för filmen. Dess format passar honom bättre
än Rydbergs eller Stendhals gigantism; precis
som i den litterära novellen tvingas regissören
till sparsamhet i uttrycksmedlen, en
uppvisning i dessa medels artistiska behärskning
och en funktionalism i berättartekniken. Sin
förmåga i det avseendet har Christan-Jaques
visat tidigare, karakteristiskt nog i
filmatiseringen av novellmästaren Maupassants
”Fettpärlan” och ”Mademoiselle Fifi”.
”Hittegods” är en allvarlig lek med filmen
som uttrycksmedel. Det geniala infallet att visa
polisens dagdröm som en stumfilmsidyll och
det andra avsnittets mordvansinne är delvis
adresserade till andra sidan duken eller
projektorn. Filmens innehåll för övrigt är
anspråkslöst men knutet till en verklighet utan make
up, med människor som är äkta eller som
åtminstone spelas så mästerligt att man inte
ett ögonblick frestas tvivla på dem.
Hur ofta får man inte från filmindustrin
höra det förnumstiga påpekandet att film först
och främst är underhållning och hur sällan
är det inte som film verkligen underhåller
— på samma intelligenta sätt som ”Hittegods”.
F. n. är det väl bara engelsmännen som mera
regelbundet går in för att tänka innan de gör
film. En rad Alec Guinessfilmer är denna
genres höjdpunkter, men även ”Massor av
whisky” och ”Biljett till Burgund” är
fortfarande i angenämt minne. Aktuell f. n. är
”Ho
798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
