Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Lasse Bergström: Radiokrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOKRÖNIKA
att grina illa finns naturligtvis — det ska
sägas till hennes heder — men för att reta
fram den verkliga gallan tror jag på ett
radikalmedel i ordets verkliga bemärkelse. Plocka
fram en paprika (och förutsätt att hon aldrig
sett en paprika förut) och kalla den en
experimentfrukt: utan att mer än nosa på paprikan
— som vore den mindre värd än en rotknöl
— kommer hon att fnysa och få ärggröna
strimmor i själen. Det låter fantastiskt i fråga
om frukter: men experimentfrukten har en
dålig klang. Det är bara så.
Variationer
Dessa frukthandlartips är inspirerade av den
radiokritiker som efter den senaste
föreställningen av experimentteatern fann för gott att
rekommendera läsare och lyssnare att i
fortsättningen stänga av sina apparater så snart
en röst förkunnade hörspelsexperiment. Hans
välvilja mot radioteaterns nya månadsgiv var
anmärkningsvärd: programpunkten fick gärna
hålla på bara lyssnarna i fortsättningen lät
bli att lyssna! Detta är en typisk
gungstols-tolerans. Ordet experiment talar om
experiment och inte om fulländning.
Experimentkonst är konst på marsch mot det okända,
kanske mot snubbeltrådar och djupa fällor —
är inte det nog för att väcka intresse? Att
tro att den marschen kan fortsätta utan publikt
stöd är att blåsa död i utvecklingen —
experimentkonsten ska inte ha en lam klapp på axeln
för att beredas tillfälle att vandra i ett
tomrum, utan publiken som fnyser över sina
erkända storheter ska upplysas om vad den ser
och hör och varför. Nyskaparens trevande
stråt bör inte kännas som tragisk ensamhet.
Tysken Walter Erich Schäfers ”Dialog”,
som framfördes inom experimentteaterns ram,
kan förvisso betraktas med irritation av den
som missuppfattat ramen. Schäfer är nämligen
ingen diktare och hans experiment är endast
tekniskt, vilket gör det till en halvmesyr som
kan diskuteras endast för sina principer.
”Dialog” gavs nämligen i två versioner: den
ena en fåordig realistisk dialog mellan två
människor, den andra — med föregående
dialog som stomme — ett inre drama med två
människors monologer. Principerna är alltså
det outsagdas och det helt utsagdas. Olyckligt
nog är Schäfer en grundlig man, som i
tekniskt nit renodlat kontrasterna till döds. I den
första versionen har han gått för kort, i den
andra för långt — båda blir ungefär lika
horribla.
Men hans försök gav i alla fall lyssnaren
tillfälle till ståndpunktstagande. Jag föredrog
utan vidare den första variationen och det inte
bara därför att den var rensad på alla de
banaliteter man sedan fick uppleva utförligt.
Utan tvivel är det ju så att ett konstverk som
inte lämnar en springa över till upplevarens
fantasi blir sterilt. Och här syndar
radiodramatikerna gärna därför att den inre
monologen ger dem för stora friheter: de fyller
underströmmarna till ett skeende och glömmer att
detta åtminstone i någon mån bör vara
lyssnarens uppgift. Ty någon uppgift bör denne
ha om han inte ska äcklas under matningen.
Två omplanteringar
Schäfer behandlar i ”Dialog” två sårfebriga
nutidsmänniskors emotionella dödläge utan att
nå över frasverkan. Den rumänske författaren
Constantin Virgil Gheorghiu lyckas bättre i
”Klockan 25”, men det säger inte så mycket.
Dramat är en bearbetning — eller snarare
kraftig nerskärning — av romanen med samma
namn och har onekligen en förödande
slagkraft i vissa scener. Men även Gheorgiu har
fallit för frestelsen att säga för mycket —•
här genom för många personer. Huvudlinjen,
bonden Moritz’ och mänsklighetens irrfärd i
statssystem av tvång och koncentrationsläger,
hålls inte ren, fast den borde ha varit det.
Författaren kommenterar oupphörligen hans
situation men utan att göra den fruktansvärdare
än den är. Timmen 25 — det klockslaget har
fört honom ut i filosofins vildmarker för en
tidstragik som inte har behov av någon filosofi.
”Tragiskt” — Hermann Hesses novell om
sättaren Johannes’ språkpuristiska kamp i en
tid som gått förbi honom — blir inte bättre
i dramatisk utformning. Den som trodde det,
trodde fel. En uppläsning av novellen hade
gjort gott. Bearbetningen gjorde skada därför
att den pekade på radioteaterns pjäsfattigdom
-— särskilt märkbar den månad som denna
krönika skulle omspänna.
801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
