Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
Pär Lagerkvist och det skandinaviska inflytandet i armenisk litteratur
I Beirut utkommer sedan många år konst- och
litteraturtidskriften Ani — uppkallad efter Armeniens
under invasionerna på 1000-talet förstörda huvudstad
— under ledning av S. Abdalian, professor i
arme-niska språket och litteraturen vid armeniska
högskolan men också känd som författare och kritiker
under pseudonymen Vahé Vahian. För några månader
sedan sände han mig ett nummer av Ani för vidare
befordran till Pär Lagerkvist med en ytterst
uppskattande dedikation.
Den armeniske skaldens och kritikerns hyllning är
en trogen återspegling av de känslor av djup vördnad
och aktning som ”Barabbas” författare är föremål för
inom hela den armeniska litterära världen i Främre
Orienten, Frankrike, Förenta staterna och överallt där
en och en halv million armenier lever i förskingringen
efter de turkiska massakrerna under första
världskriget.
Den moderna armeniska litteraturen räknar sin
uppkomst från upprättandet av det ryska Armenien i
Transkaukasus efter de ryska krigen med Persien och
Turkiet på 1820-talet och som dess grundare och upp-
Den armeniska tidskriften Nor Kir med Pär
Lagerkvist på omslaget.
hovsman betraktas Abovian (1805—1848) genom sitt
odödliga verk ”Verk Hayastanie” (Armeniens sår) en
patriotisk roman som förbjöds i Ryssland och utkom
först tio år efter författarens död. Den uppblomstrande
litteraturen tog intryck av H. C. Andersen, Ibsen och
Strindberg som spreds i översättningar. I slutet av
1800-talet grundades av unga författare i huvudstaden
Tiflis en förening för bokutgivning (Hayotz
Hrata-raktchakan Inkérouthiun), vars syfte var att dels utge
nya upplagor av de främsta armeniska författarna, dels
översätta och sprida europeiska mästerverk. Företaget
var inte lagt på kommersiell basis och just därför
förbjöds dess verksamhet, affären stängdes och dess
tillgångar konfiskerades av generalguvernören, furst
Galitsin, som var anhängare av en brutal
russifierings-politik. Bland de böcker som föreningen hade hunnit
med att publicera var också verk av två skandinaviska
författare, H. C. Andersen och Björnson, men det var
framför allt dess uppförande av ”En folkefiende” och
”Et Dukkehjem” av Ibsen som blev en stor dramatisk
och litterär händelse. Ibsen översattes till armeniska
av Simon Hakhoumian som var redaktör för den i
Paris utkommande tidskriften Jamanak (Tiden) och
en lysande journalist, död i landsflykt i Frankrike.
Också Strindbergs ”Fadren” gjorde ett starkt intryck
på armenisk publik.
Det främsta namnet i modern armenisk litteratur
är Hovhannés Thoumanian (1869—1923), vilkens
talrika dikter, sagor och berättelser räknas till den
armeniska poesins pärlor och har inspirerat
framstående kompositörer som Alexander Spéndiarian, Armén
Tigranian och Aram Khatchatourian till operor och
symfonier, ”Almaste”, ”Anouche”, ”Gayanée” o.s.v.
Thoumanian hyste i hela sitt liv djup beundran för
H. C. Andersen och påverkades också av honom,
liksom även Gazaros Aghayan, författare till utsökta
sagor, bland vilka kan nämnas ”Anahite” (Mattan).
Betydligt mera avgörande var dock Ibsens och
Strindbergs inflytande på den talangfulle dramatikern och
romanförfattaren Chirvanzadé, pseudonym för
Mov-séssian, vilken avled 1937. Hans pjäs ”Evkinée”
(Eugenia) var ett försök till en ”armenisk Nora”.
De i förskingringen levande armenierna skriver
också på sitt adoptivlands språk. Den som med någon
uppmärksamhet följer vad som sker i Frankrikes
litterära värld torde inte stå frågande inför namn som
Troyat (Thorossian), Armén Lubin (Chahéne
Chah-nour), Jean Mérou (Méroujanian), Christian Dédéyan
m.fl., alla armenier som skriver på franska. Även i
Förenta staterna har åtskilliga armenier gjort sig ett
namn, som författaren William Saroyan, regissören
Ruben Mamoulian och den 1950 avlidne bildhuggaren
Haik Badian, vilkens skulpturer smyckar offentliga
platser i både San Francisco och andra städer och som
är representerad i flera amerikanska museer. I ett
särskilt till armeniska folket riktat radiotal i juli 1951
yttrade utrikesminister Acheson bl.a.: ”Bland vår tids
främsta amerikaner kan nämnas namnen Saroyan,
Mamoulian och Gazandjian, vilka alla har gjort en
802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
