KOMMENTARER Bokåret 1951 hörde väl inte till de märkligaste; man minns flera säsonger på senare tid som gett skördar av bättre kvalitet. Men det fanns ändå åtskilligt att glädjas åt. Klimatet blev betydligt gynnsammare för litteraturen än man på många håll trodde för ett år sedan och de som redan på förhand nervöst ryckt ner rullgardinen för hela den unga svenska dikten har än så länge inte blivit sannspådda. Svensk bokhandel tycks inte ha känning av något köpmotstånd, folk har såvitt man nu kan se inte nämnvärt skurit ner sina bokbehov, trots att de lössläppta papperspriserna (bland annat) tämligen tvärt kom även böckerna att bli dyrare. Vissa förlag har gett ut färre böcker 1951 än året innan, men om någon stor minskning kan man inte tala. Inte heller har kvaliteten försämrats i nämnvärd grad. En och annan exklusiv bok har kanske fått sitta emellan, men säkert också flera stora översättningsböcker av enklare sort. Överhuvudtaget har den svenska skönlitteraturen fortsatt sin dominans. Att Olle Hedberg skulle komma bland de främsta var knappast någon överraskning och även Dagmar Edqvist, som placerade sig därnäst, hör till de välkända i toppen. Bland de närmaste därunder återfanns Ivar Lo-Johansson, vars ”Analfabeten” förmodligen kommer att ligga mycket väl till om eftervärlden skall ange ”1951 års svenska prosabok”. Där fanns också Jan Fridegård. ”Lars Hård går vidare” fick ett något ojämnt mottagande men hör ändå avgjort hemma i en översikt av säsongens viktigare böcker. En självbiografisk cykel fortsatte även Erik Asklund med sina framgångsrika små romaner ”Röd skjorta” och ”Mormon Boy” och Maria Wine besegrade både svensk och dansk publik med ”Man har skjutit ett lejon”. Gösta Gustaf-Janson kom efter lång tystnad tillbaka med den roliga ”Stampen” och en välsedd come back gjorde även John Karlzén med sina ”Blå noveller”. Årets obligatoriska ”genombrott” levererades av Sven Rosendahl med ”Gud Fader och tattaren”; framgången leder säkert till att flera av hans tidigare böcker börjar uppskattas efter förtjänst. Waldemar Hammenhög har flitigt bidragit till julkatalogen de flesta år, men på sistone alltmer i skymundan. Hans utmärkta alkoholistroman ”Torken” förde honom nu på nytt tillbaka i solskenet. Några intrikata analytiska romaner av goda författare fick däremot inte riktigt de förtjänta framgångarna. Eyvind Johnsons stora tidsanalys i ”Lägg undan solen” kom inte i ropet på samma sätt som hans bägge föregående romaner, kanske därför att ingen kritiker förmådde forcera dess många kombinationslås och Sivar Arnér, som i ”Han — Hon — Ingen” levererat sin kanske finast balanserade roman, fick inte samma genomgående goda kritik som förr. Bägge nådde dock hyggliga framgångar, liksom Björn-Erik Höi jer, vars författarskap dock ännu väntar på den verkligt förstående vägvisaren. Fin kritik fick Walter Ljungquist och Hedenvind-Eriksson (med två böcker) men rönte ingen större publik uppskattning, medan Irja Browallius trots ett mer skiftande mottagande klarade sig tämligen bra även i bokhandeln. Vid sidan av detta finns mycket att nämna i den breda svenska prosaproduktionen. Per Anders Fogelström belönades välförtjänt på olika sätt för sin förstående och karaktärsfulla bok om modern stockholmsungdom, och Inga-Lena Larsson lyckades också väl med en roman ur ungefär samma miljö. Folke Fridell 3