KOMMENTARER fortsatte sin kamp mot ensidigheten i välfärdssamhället med ”Bergspredikan” och även Ivan Oljelund, Walter Dickson och Vilhelm Ragnar skildrade med framgång en social verklighet ur var sitt perspektiv. Arne Sand återkom med en stort upplagd idéroman. Bengt V. Wall rönte endast hos Artur Lundkvist förståelse för sitt försök att i ”Nakna” slunga alla stilkrav överbord till förmån för intensiteten, medan Nils Gustaf Andersson och Peder Sjögren såg sina experimentromaner mildare mottagna. Av Gösta Oswald utkom fragmentet ”Rondo”. En privatsuccés upplevde Rut Hillarp, som själv gav ut sin ”Blodförmörkelse” och för sina kvinnoporträtt fick också Harriet Hjort och Birgit Tengroth beröm. Den religiösa romanen såg sin intressantaste företrädare i Gunnar Edman. Inom lyriken kom Nils Ferlin med en best seller igen; ”Kejsarens papegoja” gick ut till en stor och trogen publik, som inte tycktes fästa sig vid kritikens reservationer. Sent på året kom Gunnar Ekelöfs ”Om hösten” och mottagandet visade vilken central roll han spelar i svensk dikt av i dag. Med växlande framgång framträdde en lång rad lyriker: Björling och Diktonius, Stig Carlson, Carl-Emil Englund, Jan Gehlin, Elsa Grave, Staffan Larsson, Axel Liffner, Ragnar Oldberg, Gustav Sandgren, Bo Setterlind. Flera lovande debutanter dök också upp: Ingrid Arvidsson, Bo Grandien, Ingemar Gustafson, Folke Isaksson, Birger Norman och Jan Stiernstedt. Inom prosan var det mer tunnsått med debuter av intresse, den främsta var Birgitta Trotzigs, medan man står mer avvaktande inför Sune Stig-sjöö, Lise Drougge och Lars Öhngren, som dock alla skriver bra. Hanserik Hjertén, som förut framträtt med dikter, debuterade lovande som prosaist med ”Asfaltvägen”. Bland översättningarna vanns en överlägsen seger i fråga om upplagan av Graham Greene med en ny roman, ”Slutet på historien”, som inte minst fick starkt recensionsstöd av svenska katoliker. Två likaljudande författare, Julien Green och Henry Green hörde också till fjol årets intressanta bekantskaper och i övrigt kan man bara visa på genomsnittskvaliteten genom en liten lista: Nelson Algren, Georges Ber-nanos, Paul Bowles, Joyce Cary, Ivy Compton-Burnett, Bruno Cicognani, William Faulkner, Robert Graves, Martin A. Hansen, Sigurd Hoel, Johannes V. Jensen, Kafka, Arthur Koestler, Valery Larbaud, Halldor Laxness, Eric Linklater, Manzoni, Somerset Maugham, Aubrey Menen, Robert Merle, Alberto Mora-via, C. F. Ramuz, Rilke, Luise Rinser, Cora Sandel, Robert Penn Warren, Rex Warner, Tennessee Williams, Tarjei Vesaas. Plus lyriska tolkningar av Karl Asplund, Bertil Malmberg och Per Erik Wahlund. Årets högsta upplaga nådde en kåserisamling, Cellos ”Far i frid”. Därnäst kom Kontiki-mannen Bengt Danielsons ”Den lyckliga ön” och även en annan bland höstens många reseskildringar nådde högt, nämligen Göran Schildts ”1 Odysseus kölvatten”. Rachel Carsons ”Havet” blev också en stor upplevelse för många. Det vidsträckta begreppet facklitteratur rymde åtskilliga andra av årets roligaste böcker, här finns bara plats att nämna två till, olika till format, temperament och stil: Olof Lagercrantz’ ”Agnes von Krusenstjerna” och Bo Bergmans ”Hjalmar Söderberg”. Som toppfigur på den trots allt ganska ansenliga krokan vi sålunda skisserat kan man lämpligen placera Pär Lagerkvist, årets Nobelpristagare. Hans ”Barabbas” hör ju liksom ”Utvandrarna” till de böcker som utan att vara nyheter präglat bokhandeln 1951. Åtskilliga av författarna härovan har under året förekommit i BLM, från Nobelpristagaren till debutanterna — ur den senare gruppen återfanns tre av de mest framgångsrika, Isaksson, Hjertén och Birgitta Trot-zig, nyligen bland våra ”novelldebutanter”. Vårt ny årsprogram är att försöka ge BLM:s läsare en minst lika vidsträckt litterär bekantskapskrets 1952. Åke Runnquist 4