HANS LEVANDER NÄCKROSSJÖN Landskapet som vilar under en askgrå sol välbekant men slutet inom sig genomträngt av halvverklighetens smärtsamt ljuva förtrollning Sjön svart stilla näckrosorna lysande spöklikt vita huvuden i gröna kragar Jag drömmarn i skogsbrynet trampande ris och or enlighet Vte på udden en gestalt halvt bortvänd ser ut över sjön Ingen vind ingen fågelsång bara väntande tystnad Nu äntligen Gestalten vänder sig sakta mot mig mot drömmarn En man klädd i grön jägardräkt smärt rak Armarna i kors över bröstet lugnt utan spänning Ser på mig på drömmarn med svagt gäckande vänligt leende Lockande Jägarn säger något Drömmarn hör inte Jägarn igen Drömmarn fattar inte orden men hör rösten rösten underligt varm beslöjad Lockande Jag drömmarn gör rörelse framåt som för att gå för att falla på knä Viskar Herr- Herre Jägarn ler gäckande gåtfullt Lockande Nu sporrar från vägen Fönsterhaken klirrar rostigt, gardinen fläktar till och börjar slussa in det kalla morgonljuset i allt bredare strimmor. Ove väcks ur sin korta slummer, sträcker automatiskt ut handen efter glasögonen på stolen bredvid fotogenlampan och lyssnar. Fågelkören strömmar in med ljuset. Jaktsignaler och bytets klagan, segersång och smältande lockrop. Omöjligt att sova längre i detta vassa ljus som pressar sig genom rullgardinen och fyller rummet med en mjölkvit glans. Han reser sig ovigt i den knakande soffan, kliver över trapphallens kvistiga golvtiljor och drar försiktigt upp gardinen. Ängsmarken böljar mjukt ner mot den bruna vägen. Asparna skälver yrvaket och de små ekarna darrar i takt. Men lönnen väntar rikare sol, rör bara förnämt avvärjande sina tunna händer. Mannen drar fumligt på sig litet kläder, tar skorna i hand och smyger bort mot trappan. Sängkammardörren blänker vit och stängd. Låsvredet pekar en aning uppåt sedan det stängts i vredesmod. Det har döda tings uttryck av stelnad förvåning över människohands framfart. Minnet av uppträdet stiger bultande upp inom honom. Hans tafatta närmande. Hennes förbittrade viskning: Gå — du är vidrig. Det aplikt groteska i situationen. Reträtten, den utestängdes bitterhet och skam. Mitt i trappan hejdar han sig, smyger upp igen, nu mot barnets rum. Han öppnar försiktigt. Fönstergardinen flaxar i korsdraget. Han stänger dörren bakom sig, står i det lilla vindsrummet med blommiga tapeter. Vid ena väggen reser sig dockskåpet som han själv snickrat ihop, möblerat och målat, försett med ficklampsarmatur. Lillans kläder ligger ordentligt på en stol. I sin vita säng vilar älsklings-dockan, besynnerligt påbyltad med brokiga lappar och nålar. Ove lutar sig över det sovande barnet, känner den ljumma doften stiga mot sig. Hon ligger på sidan, med det solbrynta ansiktet nästan dolt i bädden. Bara den låga flickpannan och de stora ögonlocken kan han se. Det rufsiga håret brer ut sig över kudden. Det skiftar redan i brunt. Mörk som jag, tänker han, inte som Ellen. Mörk. Barnets fot sticker fram under filten, vit där sandalen brukar täcka, annars brun och litet sommarsandig. Han böjer sig ner för att täcka över men hejdar sig, rädd att väcka. 8