NÄCKROSSJÖN Under sängen skjuter ett ormliknande föremål fram — han rycker till. Men det är bara en näckrosstjälk med grönvit knopp. Han minns. Lillan var med vid sjön häromdan, tiggde näckrosor som han plockade, balanserande på hala grenar. Han stoppar blomman i byxfickan mekaniskt, står ett slag och drömmer. Vilar i det stängda rummet där bara det sovande barnets lugna andhämtning hörs. Helhet slutenhet, tänker han. Hur länge får vi vara hela, och varma? En sju åtta år, sen spräcks vi, får repor i glasyren, splittras i skärvor. Också du mitt barn, snart snart. Han sväljer litet, av ömhet dels, dels av mörk föraning. Så smyger han försiktigt ut, stänger dörren till barnets värld. Och går ensam nerför trappan. * Ove tar vägen mot sjön. I sängkammarfönstret tycker han sig ett slag se någon glänta på gardinen. Men det var nog misstag, var väl vinden. Stigen stupar brant ner mellan gran och tall, hal av barr. Det doftar torrved och ljung och svagt bräckt havsvatten. Den tunga satta gestalten rör sig ovigt, knäar litet vid gången, lutar stelt bakåt, rädd att halka. Han går förbi bryggan med motorsnurran, konstaterar att den ligger rätt, vindskyddad. Så stiger han ut på det lilla badberget. Den smala viken strömmar förbi som en älv. En kåre vattrar den silvergrå ytan, rasslar i vassen över det bruna grundvattnet. På andra sidan står alskogen, rund och låg under den ljusa morgonhimlen. Någon blåser flöjt vid bryggan mittemot, osynlig, en spröd litet klagande melodi. En man, tänker han — varför tror jag att det är en man? Han stiger ner i vattnet, tvättar sig, låter den lätta svalkan stiga till halsen. Så tar han några simtag, flyter på rygg i det ljumma ytvattnet. Några tärnor svingar klagande över bryggan där löjorna blänker silvervitt. Över skogsbrynet på andra sidan svävar en hök. Ove sitter en stund på stranden, låter huden torka i solvinden. Han lutar ansiktet mot de nakna knäna, andas doften av sin ljumma kropp, som under pojkåren. Men han lyfter ansiktet igen med en grimas av äckel. Ellen, tänker han. Det räcker inte med god vilja, ständigt återvunnen sinnesfrid, vänlighet, tolerans. Det fordras mer av mig, sådant som jag inte äger, inte kan ge. Det är en fundamental brist i vårt förhållande. I mitt förhållande till den människa som bör stå mig närmast. Han suckar, klär sig, vandrar tungt uppför den hala stigen. Så hämtar han cykeln i vedboden och stiger upp i sadeln. Ett stycke från huset smalnar stigen över den mjuka grässlänten ner mot landsvägen, blir en miniatyrallé av gräs och gulmåror, i vilkas överdådigt svällande och ändå sköra knippen julisolen magasinerat sitt klargyllne ljus. För en tid — Telefontrådarna tecknar sina fem strängar mot den ännu vitblå himlen i nordost. Några småfåglar prickar in en munter treklang på notlinjerna med sina runda svarta kroppar. När mannen närmar sig lyfter de och tar upp sin egen melodi. Ove rullar nerför landsvägsbacken. Alltid denna svaga ilning av glädje vid början av en färd, om det så bara är en motionstur. Något av de vita vägarnas uppbrottsstämning, av livsmöjlighetemas vikande horisonter. I bondgården under de väldiga ekarna viks en gardin förstulet åt sidan och stirrande ögon följer nyfiket den morgontidiga cyklisten. Vet de något, tänker han med ett sting av äckel, om Ellen och mig? Eller är det bara den vanliga nyfikenheten, smaken på nya ansikten som sitter i efter vinterns tröstlösa enformighet? Eller är det min kostym — med ett återfall av pojkaktig blygsel ser han ner på montydressen. Khakityget och de scoutmässiga shortsen ter sig löjliga på min klumpiga civila figur, tänker han. Men när nu Ellen ville. Han lämnar byn bakom sig, trampar uppför den branta backen som kröker runt viken till skogsbrynet. Han är ensam, obevakad av 9