KERSTIN ANÉR DAVID GASCOYNE som grundade på kristendomens idé om Gud. Utan denna religiösa grundval faller de nämligen enligt Gascoyne alla sönder i omening. Enigheten om detta kan uppnås utan tvång, eftersom alla människor är varandra alltför lika till sina kroppars konstitution för att de inte i grunden skulle tänka likadant. Religiös känslighet finns hos alla, fast den kan vara vanvårdad. De två vilda och starka upplevelser som denna vision växer upp ur är Goscoynes kommunism och hans kristendom. Den första var hans ungdomsförälskelse, som han rymde till Spanien med från sitt högkyrkliga föräldrahem. Den andra har han tydligen framför allt återfunnit i dess katolska form, sådan den frodas i Europa, en köttslig, kroppslig, blodig kristendom, en politisk realitet med stridbara och berömda filosofer och sociala tänkare. Det är en institution som det inte bara för poeter är mycket lättare att älska och hata än t. ex. den rätt beskedligt borgerliga svenska stats kyrkan. (Kulturradikaler här i landet har mycket riktigt detta på känn och använder ”katolsk” som invektiv med en iver och ett nit som skulle ha hedrat Laurentius Anger-mannus.) Katolsk lära och liturgi talar till så många fler mänskliga instinkter på en gång än protestantismens rensade form för gudsdyrkan. Gascoynes kärlek till proletariatet tar sig bl. a. det uttrycket att han inte stod ut med kommunismens materialism utan hellre ville ge åt den publik han mest tycker om, soldater och arbetare och enkla människor i nära kontakt med livet, den helhetsvision av världen som han känner att de längtar efter. Det är så många, säger han, som söker efter ett sätt att leva som delar i ett levande mönster i stället för som meningslöst utkastade bitar. O bergsstatyer, klipphuggna monument, vars skugga vi trånsjuka vilar i, vår inre tomhets rov: Lär med laviners brakande predikan, säg oss nya världars väg ur kaos mot ljuset; och stjärnbeströdda snöfält, styrk med tystnad som är sträng och vit vårt svaga hjärta, dövat i det outhärdligt högljudda bullret av vårt sekels tragedi. Det är tid att vi börjar bygga nu, det finns tillräckligt med ruiner, anser David Gascoyne, och drar med stor kärlek och stor tillförsikt upp blåritningama. Skeptikerns alla invändningar har han gått igenom. ”Har jag inte dragit ut på samma blinda marsch genom just sådana grymma subjektiva labyrinter, som dina vilsna fötter gick?” säger han i en dikt ”Till en samtida”. Den samtidige bar tjugo-talsnihilismen som sitt pansar — ”det automatiska, allt avfärdande hångrinet, det fullständigt medvetna åkallandet av Tomheten”. Modet att stå ut med den livsåskådningen får Gas-coynes beundran, men han låter sig inte hindras att till slut fråga: ”Du var tapper nog att uthärda den skenbara sanningen — kunde du inte våga ta itu med den sista fruktan, som är fruktan för Kärleken?” Gascoyne är en predikare av ibland rent 24