KERSTIN ANÉR LOKALA FÖRHÅLLANDEN Tankar kring tre engelska lyriker Att vara svensk författare betyder som bekant att ständigt uppmanas redogöra för sina åsikter om sådana ting som diktningens ställning till politiken, poesiens uppgift och ansvar i samhället, och kulturens ekonomiska existensmöjligheter. Inte bara redaktörerna utskickar dessa uppmaningar, utan även diktarnas egna samveten. Resultatet är för ögonblicket en påfallande enveten debatt som för åskådarens ögon snart tycks bölja ganska enformigt. Man börjar undra om inte allt snart är sagt. Man börjar undra om det verkligen inte finns något annat att säga. Dess intressantare är det då att plötsligt få se de gamla välkända diskussionsämnena byta ansikte, när man kommer i en ny kulturmiljö. Mycket som vi gärna tar för givna konstanter och naturliga förutsättningar i ”det moderna samhället” och ”den moderna litteraturen” blir på några mils eller sjömils avstånd inte alls så påträngande självklart längre. Låt oss säga att ni far som litterär turist till London och får tag på tre av de duktigaste skalderna: David Gascoyne, Kathleen Raine och Nicholas Moore. Ni börjar tala med dem, inte om vilka inhemska skolor de eventuellt kan tillhöra eller bekämpa, men om samma saker som ni skulle tala med en svensk författare om. Ni börjar t. ex. med den allra vanligaste frågan: bör diktaren engagera sig i politik? är han tvungen välja mellan öst och väst? kan han låta bli att välja? kan han låta bli att engagera sig? David Gascoyne svarar bl. a. i en sonett, skriven under kriget men fortfarande lika aktuell, om inte mera. På ett sätt vi alla känner igen skildrar han där den nattliga stridens förvirring och hur ingen kom tillbaka från slagfältet på morgonen för att säga vilken sida som förlorat. Men där finns dessutom en och en halv rad, som säger något annat: ”ljuset i eremitens grotta brann ner i gryningen, som vanligt”. Den eremiten är inte en konstnär i elfenbenstorn, inte heller är han likgiltig för mänskligheten. Han är tvärtom mycket mer intensivt, fanatiskt och trosvisst engagerad för mänskligheten än någon av härarna, för att inte tala om de neutrala krigskorrespondenterna. Gascoynes entusiastiska längtan efter ett nytt, helat rike på andra sidan dagens kaos uttrycker sig politiskt i en utopi, som — åtminstone i svenska ögon, vana vid försiktiga och ironiska hävdanden av värdet i fiskefärden, rökens slinga och ett par tre klunkar Aalborgs — nog ser ut att fordra en del moraliskt mod och gosselynne för att frambära. Den teokratiska revolutionen är vad han själv kallar den. ”Revolutionens och poesiens Kristus”, hängd på korset mellan en lynchad jude och en neger, är för honom framtidens tecken. Från den mänskliga smärtans trä, inte från en silvermonstrans, skall han förlösa vårt elände och ge mänsklighetens långa nattvandring en mening. I den nya världen kommer kungadömet att återuppstå som den naturliga styrelseformen, men privategendomen, detta ovetenskapliga begrepp, kommer att vara avskaffat. Samhällets ekonomi skall skötas ungefär som ett hems, och var och en skall äga sina kläder och verktyg men inget mer. Idéerna om jämlikhet, demokrati, broderskap, frihet och framsteg kommer först där att bli verkligt meningsfulla, eftersom de av alla uppfattas 23