KERSTIN ANÉR gammaltestamentlig storhet, varken rädd för stora känslor eller stora ord. Hans dikter har en sådan spännvidd att deras politiska aspekt blir en ganska liten del av dem. Men man skulle inte kunna tänka sig den delen borta. Färgen på hans politik är, som synes, inte en utspädd och diskret rosablandning, utan en skarp rutning i blodrött och snövitt. Folk med förkärlek för pastellnyanser kan finna resultatet rått, men de kan i alla fall inte förneka att Gascoyne med största energi visar att han är medveten om sitt ansvar som poet för samhället. Aktade folkbildare här i landet höjer ibland sina röster i klagan över att våra skalder inte längre uppträder som de folkets ledare och lyftare de var förr i världen (”Du dansar, bleka ungdom...”?). Man frågar sig vad de skulle säga om de blev bönhörda exempelvis med teokratiska revolutionärer. Och varför har de inte blivit det? Det är onekligen ont om stora, vansinniga och inspirerande drömmar av det slaget hos oss. Det enda undantaget är ett försök till syntes av ingenjörsvetenskap och lyrisk naturkänsla, benämnd ”Gyro”, och det är tydligen det sätt att tänka som är det naturligaste för oss. Vi vet mycket om natur och mycket om ingenjörer, och därför kan vi — eller en av oss — slå ihop erfarenheterna om dem så att det slår gnistor. Men kommunism och kristendom, eller öst och väst, det försöker vi slippa välja mellan genom att göra en sval rationell kompromiss som väsentligen består av negationer. Skärt är en så tilltalande färg. Som jag antydde i början, blir inte detta någon översikt av skolor och strömningar i dagens England. David Gascoyne står här inte som typ för alla de unga engelska skalderna eller några av dem, det räcker med att han är en typ för sig själv. Det finns naturligtvis också där poeter som upplever 1900-talets mitt mer eller mindre som världens undergång. Kathleen Raine gör det i högsta grad. Hennes sista bok ”The Pythoness” är en samling symboler för en avslutad kulturs undergång eller övergång i något helt annat. Men det är med en graciös och mogen pessimism hon går in i den mörka, återfödande grottan, där sierskan residerar. ”Det finns ett sätt att leva livet vackert i slutet på en kultur, likaväl som i dess morgon eller dess glansperiod”, säger hon. Att vi går mot en tid av kollektivism, politisk och kulturell, är för henne obestridligt, hur mycket hon än skulle tycka om att bestrida det. Hon har gått igenom en katolsk period, under kriget. Resultatet är bl. a. en spröd och fin diktsamling ”Living in Time”. Av vad hon lärde sig under den tiden, framför allt av de spanska mystikerna, finns en del fortfarande kvar i ”The Pythoness”. Livets kärna, dess evigt alstrande mittpunkt, beskrivs där i bilder som anknyter till den kristna mystikens upplevelse av Kärleken, till Lucretius’ och den moderna fysikens dansande atomer, till den buddhistiska lotusknoppen som är världens överallt närvarande centrum. Kärnan, elektronen, fröet, eller vad hon kallar den, är den enda makten som håller det oupphörligt skiftande stoftet samman i former och oupphörligt upplöser dem. Även när världen går upp i flammor är detta bara en del av samma mönster. Detta är också en själens erfarenhet Den sönderslitna världen som en gång var den fullständige guden Vars krossade fragment nu ligger döda. Denna upplösning av verkligheten är själv verklig. Det är inte ofta hon i sina dikter talar direkt om ”den yttre, förstörda världen” och dess aktuella utveckling, men hennes dikter om materiens ringdans mellan kärlekens olika former i människa, djur, snäckskal och nebulösa talar tydligt nog om hennes längtan efter symboler nog stora att ta upp även västerlandets undergång i sig. Dikt av denna kvalité förklaras givetvis inte till någon större del genom analys av den sociala bakgrunden. Det hör dock otvivelaktigt med till bilden av Kathleen Raines poesi att hon ytterligt smärtsamt upplever de speciella problem för diktning och kultur som Eng 26