LOKALA FÖRHÅLLANDEN lands pauperisering för med sig. Det är återigen ett perspektiv som vi inte behöver anlägga i Sverige. Vi tror det visserligen, vi är bekymrade över att det finns så få författar-stipendier och suckar över de små upplagorna vårt begränsade språkområde gör nödvändiga. Men i verkligheten har kulturen i Sverige, i varje fall i den mån den kan mätas med siffror, mått mycket bättre än vi i allmänhet brukar tro av vår allmänt höga levnadsstandard. Det är t. ex. typiskt att Kathleen Raine klagar över den bitterhet och oförståelse som kulturen möter hos de stora tongivande folklagren i England i dag. Det är inte bara en fråga om okunnighet. Den sociala och kulturella skillnaden mellan de klasser som förut hade råd att understödja litteratur, konst och musik och dem som inte hade det var så stor, att det inte kunnat etableras någon naturlig arvsföljd, nu när omfördelningen av inkomsterna skattevägen sammanfaller med en nödtorftigt maskerad och uppskjuten statsbankrutt. ”De pengar som förut var några människors överflöd och gick till konsertbiljetter, diktböcker och tavlor, de går nu till hundkapplöpningar och fotbollsmatcher”, säger Kathleen Raine; man får lov att tillägga att det dessutom överhuvudtaget finns så mycket mindre pengar kvar. För poeten Kathleen Raine blir således de ekonomiska bekymren så pressande att de t. o. m. pressar sig in i hennes dikt. I ”The Pythoness” finns en liten meditation som heter ”Bekymmer för pengar”: ”Med bekymmer för pengar som tagelskjorta på mig, lägger jag mig i min säng och brottas med min ängel”, skriver hon. ”Egentligen borde jag nu sluta att existera, i en värld där fattigdom är en skamlig och löjlig förseelse.” Det är bara kärleken och livet självt som tvingar henne att fortsätta att ge, först och främst åt sina dikter som ingen annan tar ansvaret för. Man minns från England spridda fakta som blixtbelyser dessa fattigdomens kulturproblem som Sverige inte behöver ta itu med, både den långsiktiga fattigdomen, som är arvet från 1800-talet, och den aktuella, krigsframkallade. NICHOLAS MOORE Man minns att ledarspalterna i tidningarna med de stora upplagorna (alltså inte Times!) ligger på en intellektuell barnkammarnivå som får våra skära aftontidningar att se ut som doktorsavhandlingar i jämförelse. Att det inte går för en nystartad brittisk-nordisk folkhögskola att ha kurser för engelsmän annat än på kvällarna, därför att de inte skulle kunna få tjänstledigt för en fyra veckors folkhögskolekurs — i Sverige får de stipendier. Att konstklubbar i svensk mening inte existerar — däremot översvämmas landet av konstskolor, där mer eller mindre amatörmässiga målare utbildas. En begåvad ung konstnär kan alltså inte försörja sig på sina tavlor, men väl som lärare i en dylik skola. Herbert Read drar, som vi läst i Samtid och Framtid, den slutsatsen att handmålade olj efärgstavlor i privathem är en förgången tids lyx. Som bekant är i Sverige den lyxen i stället på bred frammarsch. Och har vi inte här de mest samvetsgranna omsorger om att vår befolkning skall läsa tillräckligt många tiotusen exemplar Fridegård och Martinson — medan England har att av 27