KOMMENTARER Vi kan denna månad fira ett litet jubileum. Det första numret av Bonniers Litterära Magasin är nämligen daterat februari 1932. Tjugo år är ingen ålder och jubileet ingenting att göra väsen av. Är man en tidskrift av BLM:s typ får man vara glad att man alltjämt lever och har hälsan, ty dödlighetsprocenten är hög bland dessa ömtåliga varelser. Tacksamheten måste i första hand riktas till våra läsare som genom att bli flera och flera bevisat att tidskriften har en uppgift att fylla. Att tjugo år ändå är en försvarlig tidrymd märker jag när jag på redaktörens anmodan försöker tänka tillbaka på hur det gick till när tidskriften startades. Minneskonturerna är i vissa fall synnerligen oklara. Alt jag råkade bli redaktör var i varje fall en ren slump. Jag sökte ett nytt jobb och gick upp till förlaget. Detta å sin sida hade länge haft planer på att starta en litterär tidskrift och letade som bäst efter en redaktör. Eftersom j ag råkade komma just i det ögonblicket fick jag erbjudandet. Det fyllde mig med de största farhågor, ty jag hade ingen vana vid redigeringsarbete av den här arten och vad värre var, jag visste alltför litet om den modernaste svenska litteraturen. Min beläsenhet var något större när det gällde utländsk litteratur men på det hela taget var jag och kände mig som en ren amatör på området. Jag behövde emellertid ett jobb och hade inte råd att säga nej till det överraskande erbjudandet. Jag hade jämnt två månader på mig att få fram det första numret. Bonniers Litterära Magasin blev alltså det tungrodda och inte över sig fantasifulla namnet sedan otaliga mera extravaganta och symboliska förslag förkastats. Själv tyckte jag det lät sakligt och förtroendeingivande men att det skulle ha sina avigsidor visade sig snart. Allmänheten liksom en och annan misstänksam förläggare ville gärna uppfatta tidningen som något slags reklamblad för Bonniers. Första årgången innehöll också en del notisstoff som med visst fog kunde rubriceras som förlagsreklam: om en minnesupplaga av Hjalmar Bergmans skrifter, en Goethe-upplaga och ett Pär Lagerkvist-urval. Annars tycker jag nog att recensionsavdelningen redan från början visade att den stod höjd över förlagsin-tressen. Eftersom jag själv skrev en stor del av första årets recensioner kan jag lugnt till-lägga att denna strävan efter oväld var en av dess få påtagliga förtjänster. Omdömena i de av G. S. signerade anmälningarna vittnar nämligen mera om frejdighet än förmåga att se in i framtiden. Recensenten hade bl. a. på sin lott fått tre svenska debutanter, Tage Au-rell, Gunnar Ekelöf och Dagmar Edquist. Aurell behandlas i hög grad avvaktande (”vi vänta alltjämt på hans debut som diktare”), Ekelöf får en klapp på axeln (”förefaller att ha stora poetiska möjligheter”) men anses som surrealist vara väl sent ute (i detta sammanhang får sig också Eliot en känga), och Dagmar Edquist hälsas välkommen som underhållningsförfattare och ingenting annat. Två av dessa böcker var utgivna på samma förlag som tidskriften. Den aningslösa frimodighet som stundom präglade redaktörens uttalanden i litterära frågor vill jag minnas också kom till uttryck i kontakten med bidragsgivarna. Jag hade personligen inte träffat många svenska författare vid denna tidpunkt och förstod inte alltid att visa dem tillbörlig respekt. En av de tidigaste mera regelbundna medarbetarna var Agnes von Krusenstjerna, som i första årgången vid tre tillfällen publicerade dikter. Hon ville alltid att jag skulle läsa dem medan hon väntade (en situation som jag när jag blev mera erfaren nogsamt försökte undvika) och jag inte blott gjorde detta beredvilligt, jag fann mig 83