KOMMENTAREK även föranlåten påpeka att en av dikterna skulle bli betydligt bättre om man ändrade ett par rader. Jag skall inte glömma hennes min av road överlägsenhet när hon sade: ”Ni har missförstått mig. Jag har inte kommit hit för att få kritik på dikten utan för att sälja den.” Jag köpte den fortare än kvickt. En annan författare av ungefär samma storleksordning tog det inte lika godmodigt när jag kom med ett liknande beskäftigt ändringsförslag. Han blev ursinnig, men det var lyckligtvis av övergående natur. En av de tidiga medarbetare som jag minns särskilt väl är Erik Lindorm. Han nöjde sig inte med att begära besked om en dikt medan han väntade, han föredrog själv dikten med utomordentlig aplomb. Som en skådespelare fattade han posto, höll manskriptet högt framför sig och läste med tillbakakastat lockigt huvud och suggestiv sjungande röst. Redaktören satt gripen vid sitt skrivbord tills han väcktes av att skalden blixtsnabbt bytte position och utslungade: ”Den ä fin va? Vad ger du mig för den?” När man nu bläddrar igenom första årgången är det lätt att se hur BLM ändrat sig sedan begynnelsen och i vilka avseenden det förblivit sig i stort sett likt. Bildmaterialet var rikligare på den tiden med inslag av reportagekaraktär. Bernard Shaw är fotograferad efter sin första flygtur, Edgar Wallace dikterar en roman för sin sekreterare, Gerhart Haupt-mann viskar i örat på Max Reinhardt under repetitionen av sitt senaste drama, m. m. sådant smått och gott. Även texten hade inslag av ren journalistik som småningom föll bort när tidningen stramades till. Men uppsynen har i stort sett förblivit sig lik med sin bodonitypo-grafi, som var inspirerad av den nu avsomnade engelska tidskriften ”Life and Letters”. Tidskriften tog till sin främsta uppgift att utan eftergifter åt det lättköpta popularisera den goda litteraturen. Sverige hade inte tidigare haft någon renodlat litterär tidskrift som vände sig till den bredare bokpubliken, kanske därför att denna dittills inte ansetts bred nog att bära ett sådant företag. (Detta inte så att förstå att förlaget någonsin inbillat sig att tidskriften skulle kunna bli en affär. En tidskrift av BLM :s omfång och pris, som ursprungligen var en krona per häfte, kan aldrig löna sig nämnvärt utan en avsevärd annonsstock, även om upplagan blir mycket stor.) Tidskriften fick emellertid en god kontakt med de svenska författarna och jag tror att man kan konstatera att den lyckats i sin föresats att inte bli ett språkrör för någon bestämd grupp eller generation. Det inledande bidraget var en stor essay av John Landquist om Sigfrid Siwertz som råkade fylla femti just som BLM kom till världen. I första årgången förekom f. ö. Ludvig Nordström (som intervjuoffer), Marika Stiernstedt, Elin Wägner och Anna Lenah Elg-ström av tiotalisterna, Pär Lagerkvist, Agnes von Krusenstj erna, Erik Lindorm, Hedenvind-Eriksson, Gertrud Lilja, Erik Blomberg, Bertil Malmberg, Frans G. Bengtsson och Gunnar Mascoll Silfverstolpe ur närmast följande generation. Men det var naturligt att tidskriften alldeles speciellt skulle uppsökas av och i sin tur söka sig till de svenska författare som befann sig i början av sin bana eller höll på att slå igenom. BLM blev framför allt tretti-talisternas forum. Eyvind Johnson, Harry Martinson, Artur Lundkvist, Johannes Edfelt, Hjalmar Gullberg, Erik Asklund, Arnold Ljungdal, Gösta Gustaf-Janson, Waldemar Hammenhög och Sven Stolpe uppträdde redan i första årgången och några av dem förblev en kärntrupp som medarbetade såväl på den skönlitterära avdelningen som på essay- och recensionsavdelningen. Till dessa sällade sig snart som mer eller mindre regelbundna bidragsgivare Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Gustav Sandgren, Gunnar Ekelöf, Jan Fridegård, K. R. Gierow, Einar Malm och Thorsten Jonsson. T. o. m. den notoriskt tid-skriftsblyge Olle Hedberg lyckades BLM fånga in och kunde trycka en av hans till ytterlighet sällsynta noveller i andra årgångens första nummer. Det är f. ö. lustigt att läsa hur Olle Hedberg i ett enquéteuttalande i första år 84