Novelldebut BO WIDERBERG B ADORTSBIBLIOTEK De stod inne på det lilla biblioteket och bläddrade i böcker. De stavade sig fram längs raderna av bokryggar, i bokstavsordning så här: FLAUBERT FLAUBERT FLYGARE-CARLÉN, och läste titlarna där: NOVEMBER SALAMMBO ROSEN PÄ TISTELÖN. I den trånga lokalen sköt böckerna i höjden, och för att komma åt en bok som stod på någon av de översta hyllorna fick de dra fram en stol från bordet vid fönstret, och ställa sig på stolen för att nå upp. Någon stege kunde de inte se. När flickan steg upp på stolen lät hon alltid foten hon lyfte glida ur skon så att denna stannade kvar på golvet, liten och tom, medan hon själv kom att stå på sitsen barfota på ett ben, med den andra foten lyft för att inte skrapa mot träet med skon. När pojken hoppade upp stod han direkt på sitsen med skorna, utan att lägga något under. De gick omkring bland böckerna som dels var bundna i de gängse röda biblioteksbanden och dels stod i sina ursprungliga omslag, gula, vita eller gråa, han i beigefärgad gabardin-rock som var ett olämpligt plagg i den kvava värmen här inne, och hon i en havsblå klänning med vita bårder vid de korta ärmarna och vid halsen och med en likadan vit bård vid fållen. Solbrännan på hennes armar och ben och på den långa spensliga halsen såg läcker ut mot detta vita. Det var en fin effekt. — Att du tog den där rocken på dig. Den är väl bra varm, sa hon utan att ta ögonen från boken hon läste i. Han lyfte blicken från boken han höll i handen. Hon stod med ryggen vänd mot honom, och då han tog ett steg fram mot henne kom han att stå tätt bakom henne, med alla delar av sin kropp oerhört nära hennes. Han sträckte sig fram över hennes axel för att se ner i hennes bok och stod så, intill henne, och vågade inte andas ut fast bröstet var spräng-fyllt med hennes lukt av salt och kvinna. När hon märkte honom bakom sig drog hon boken in mot sin kropp, och när han lutade sig tillbaka fick han öppna munnen vitt för att all luft som fanns inne i honom skulle komma utan ljud. Sin egen bok slog han igen med en kort smäll som kom den äldre mannen som var bibliotekarie och satt i andra ändan av lokalen, vid skrivbordet framför det öppna fönstret, att se upp. Deras ögon möttes, mannens och pojkens. Pojken vek först med sin blick från den äldre mannens ansikte som var godmodigt fårat; jag menar i fåror som inte har med grämelse att göra utan med löje, sådana veck som bildas i ansiktet på människor som skrattar ofta. De fanns kring ögonen som fina streck och vid munnen som grövre linjer. Mannen trummade med pennan mot skrivbordet och tittade fundersamt på pojken som stod med boken i handen och hade blicken vänd mot det stängda fönstret, ut mot torget. Mannen såg på pojken, såg hans rock där skärpet var hårt åtspänt så att midjan verkade onaturligt smal till axlarna och höfterna. Han såg på pojkens raka näsa och på munnen som inte hade någon egen linje än. Den äldre mannen såg detta som man betraktar tingen runt omkring sig när man sitter i tankar: utan att egentligen se; den unge mannen hade ingenting i sitt ansikte som fångade den äldres intresse. Bibliotekarien återgick till sin bok och började skriva i den, långsamt, noggrant. Han lyfte huvudet igen. Det var en flicka här också. Hon stod på stolen och sträckte 96