B A D 0 R T S BI B LI 0 T E K sig efter en bok på översta hyllan. När hon tog ner den såg han henne vicka till som om hon höll på att förlora balansen och då han såg neråt märkte han att hon stod på platt på ena foten och höll skon på den andra aningen lyft för att inte skada sitsen. Han kunde inte låta bli att le. När hon vacklade gled skon av henne och föll i golvet. Flickan vred på huvudet och såg den ligga på golvet med klacken i vädret vid sidan om den andra som stod där hög och upprätt. När hon böjde på huvudet kom mannen åt att se hennes ansikte. Där fanns ett drag som oroade honom. Det var något i ansiktet som gav det en sorts övermogen karaktär. Pojken stod vid andra väggen och såg på henne. Han såg henne stiga ned från stolen med vristen sträckt och tårna spetsade så att foten skulle glida ner i skon utan att ta miste. Han såg henne stå på golvet med sko på ena foten och med den andra söka sparka upp skon som låg, då hon gjorde en gest med armen för att stryka upp håret som fallit ner i pannan, och han var torr i munnen av att se på henne. Det var bara de tre i lokalen, pojken, flickan och bibliotekarien. Pojken och flickan hade kommit gående nerifrån hamnen, och när de kommit förbi torget hade de sett hur det lyste i bibliotekets fönster. De hade inte vetat om att badorten hade något bibliotek och blivit överraskade av skylten som visade att det var öppet tisdagar och fredagar mellan åtta och nio. Fredag, det var i dag; och de hade gått in och börjat bläddra i böckerna som stod på hyllorna. Nu var de här inne, pojken vid det stängda fönstret som vette ut mot torget och hamnen och flickan bakom honom med en tunn gul bok i handen, och utom dem var bara bibliotekarien här, vid skrivbordet, med fönstret bakom sig öppet ut mot augustikvällen. — Tycker du inte här är varmt, sa flickan, och pojken vred sig snabbt om som om han blivit skrämd av hennes röst och såg henne stå där framför sig, med en bok i handen. — Ska du ta och låna den här åt mig, sa hon och räckte honom den. Han sa, tvekande: — Kan du inte läsa den när vi kommer till stan i stället? Det är en sån massa papper när man ska skriva in sig. Utan att svara honom vände hon sig om och gick bort till sin vägg. Pojken stod med hennes bok i handen och såg efter henne innan han la den på bordet vid fönstret och gick bort till andra hyllan. Han läste titlarna på ryggarna, gled över raden med pekfingret tills han tog ut en bok som han vägde i handen innan han tog ett par tveksamma steg ut över golvet och kallade hennes namn lågt. Hon vred på huvudet och såg honom hålla upp en bok mot henne. När hon kom fram till honom ångrade han det hela och lät handen falla, men då han såg hennes frågande blick var han tvungen hålla upp bokryggen mot henne och hon läste: PARKER EFTER KÄRLEKENS NÖJEN. Hon såg forskande i hans ansikte tills rodnaden steg honom över kinderna. — Ska du inte låna den i stället, sa han för att göra en bagatell av det. Hon svarade inte. När han gick från fönstret stod hon kvar och såg ut. Hon lutade sig fram så att pannan kom att vila mot glaset. Hon blev inte sval av det. Framför henne var torget och längre ner, genom gatans korta trånga ränna, hamnen. Hon såg skjulen och båtarna, med masterna tunna och svarta mot den ännu ljusa himlen, och längre ut vattnet metallfärgat blankt innanför piren. Hon stod så med pannan mot rutan och såg ut, och i tankar sög hon på sin arm, utan att bli varse det förrän hon kände smaken av salt i munnen. Hon såg ner på armen där de små ljusa håren var hopklibbade inne i den våta fläcken av saliv. Jag måste ha tunt med salt över hela kroppen, tänkte hon. Är det allt jag har skaffat mig i sommar: en klänning av salt. Den sliter jag lätt ut — och sen har jag ingenting kvar. Hon såg fiskarnas båtar; de använde dem inte ofta till fiske. De tjänade sina pengar lättare: 2 BLM 1952 II 97