TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE Old Vics gästspel Varje folk anser sig äga den bästa teatern, och det har rätt. Det skott är gott som träffar sitt mål, och målet, publikens hjärta, sitter så olika i de olika länderna. Det är inte så mycket en fråga om folklynnen — fast det också — utan mer om traditioner, om konventioner, om känsliga punkter och blinda fläckar. Det utlänningen ser i ett lands teater är aldrig detsamma som infödingen ser; och det behövs en hel del åskådanden för att kunna begripa inte bara vad som sägs och görs och varför, utan framför allt vad som däri är nytt för publiken och vad som är vardagsmat, var den formella poängen sitter och vad som är svaghet och vad som är styrka. Första gången jag såg en engelsk Shake-speareföreställning förekom däri också följande gest. Aktören, det var Robert Helpmann, for ut i en häftig tirad mot sin motspelare, så snärtade han runt på klacken och svängde ryggen till, förde upp den i mantel draperade underarmen mot pannan, lutade arm och ansikte mot pelaren som han hade bakom sig (eller, numera, framför sig) och förblev flera sekunder smärtsamt orörlig i denna ställning. Det gav intryck av ”jag har sagt mitt ord och vill inte höra ett dugg annat”, av sårad stolthet, med möda kuvad sinnesrörelse och bitter grämelse. Ett mycket expressivt men litet hårt stiliserat uttryck för dessa känslor, och jag tänkte att det just måste vara typiskt för en skådespelare, som också är dansör. Andra gången jag såg samma beteende, från en mindre aktör i en annan pjäs, tänkte jag, aha, det där har han sett hos Helpmann. Tredje gången begrep jag ju att man lär sig det i teaterskolorna. Och när jag nu senast såg alldeles samma beteende komma tillbaka i Old Vics föreställning av ”King Lear” (Göteborg 2 febr., Dramaten 4 febr.) så var det inte längre den dramatiska gesten som sådan som frapperade, det var det personliga eller tillfälliga sätt den utfördes på, med en aning mera tvekande rörelse i den lyfta armen än i minnesbilderna. Så gjorde de tidigare upplevelserna den nya upplevelsen till något helt annat än den kanske annars skulle ha blivit. Nej, den främmande bedömaren bör nog vara utomordentligt försiktig och inte tro sig om att kunna uppbringa någon mera allmängiltig värdering. Vad nu Old Vics ”King Lear” beträffar, så blir jag lika litet förvånad om föreställningen blir nedkritiserad i London när den kommer dit i april, som om den blir höjd till skyarna. Men vänligt intresse bör den främmande åskådaren kunna uppbringa, och på den punkten är det en stor fördel att vara ett litet land. Då har man respekt, och förfaller inte så lätt till felet att förblanda sin egen subjektivitet med objektivitet. Om de hade varit vi och vi hade varit de, det vill säga om denna föreställning kommit resande från ett litet landsortsland till huvudstaden i ett stort svenskt imperium, som sträckte sig från Vancouver till Hong-Kong men hade alldeles samma teatervanor som vi svenskar nu har, hur mycket hade vi då haft till övers för denna teaterrök, dessa björnrufsiga masker och darrande händer, denna karskhet och kvidan, dessa gruvligt romantiska klippblock i utklippt papp med blixt och skyar i halmgul transparang på fondkulissen? Inte ett dugg mer än engelsmännen hade till övers för Ny norsk hållet och Birgit Cullbergs ”Fröken Julie”. Eller denna förfärliga teatersminkning, som grasserar i England sen några år tillbaka, med plockade ögonbryn hos damerna och svarta streck från bortre ögonvrån upp mot under tinningarna — bara en sån sak! Vi hade undrat och smålett. Men med orätt. Och de tillresande hade fnyst tillbaka, så snart de fått se en av våra Shakespeareföreställningar. Vilken stillöshet! Dom kan ju inte stå ens! Stå på det sättet, dvs. männen litet kutiga, kvinnorna med lätt framskjuten mage och händerna vilande på lårens framsida eller uppdragna mot skötet, som det skall vara hos Shakespeare. För stil1 211