TEATERKRÖNIKA har verkligen engelska shakespeareföreställ-ningar, om den sedan också inte i nämnvärt många detaljer kan ledas tillbaka till Shake-speares samtid, som man ibland pretentiöst hör sägas; oftare väl då till 1800-talets stora tolkare, en Kean och en Irving, eller bara till åren efter första världskriget. Stephen Murray var kung Lear själv, en mossig granruska; John Phillips hans avbild, earlen av Gloster; den framstående Andre Mo-rell var en manlig Kent, vars oigenkännlighet som tjänare verkade ungefär lika sannolik som det alltid verkar i film och på teater att ingen nånsin varsnar en person i ett rum med detsamma han kommer in. Freda Jackson och Coral Browne gjorde med stor frenesi de elaka döttrarna, som vid Dramatens senaste Lear-giv så minnesvärt gestaltades av våra nyligen bortgångna, Märta Ekström och Anna Lindahl; medan Charmian Eyre hade den ljuva Cordelia på sin (olyckligare) lott och Lee Montague framställde bastarden Edmund med lätt svullet indianansikte (tydligen haft någon österländsk mamma). Alla dessa namn behöver kanske inte läggas på minnet. Men ett bör infällas där: Leo McKern, med sin blekfeta och underligt fascinerande barfotanarr, den minst konventionella av alla rolltolkningarna från vår horisont sett. Han hade fått arbeta hårt för att driva igenom typen, gentemot regissören Hugh Hunt; efter vad som förmäldes i kulisskvallret. Knut Ströms ” Midsommarnattsdröm” Hur svensk Shakespeare kan se ut, det fick man denna månad resa till Göteborg för att se (Stadsteaterns stora scen, 8 febr.). Säga vad man vill om Knut Ström, men han traskar aldrig i skock och farnöte. Helt oberörd av den moderna tendensen att grymma till och förbistra — den som vi senast såg exempel på i Young Vics framställning av Shakespeare — hade han låtit drömmen förbliva så blid och blond som våra fäder såg den, bara med en liten dusch av romantisk ironi över de ungas kurra gömma-lek i Atenareskogen. (Gerd Hagman och Claes Thelander träffade den noten bäst, medan Gunnel Lindblom hade litet svårt att nå den och Herman Ahlsell överspelade i en nonchalans, som bejublades av den stora publiken, men på mig stundvis verkade helt odräglig.) Älvorna, Spindelväv och Senapskorn och allt vad de heter, är mankön hos Shakespeare, han låter Botten kalla dem för ”ers höghet” och ”sir”; likaså var de hos Young Vic. Men i 1800-talstraditionen har de gått samma väg som änglarna och blivit genus femininum, och så befanns de här också, vitklädda, fast med svarta strumpor, antydande dimdansen över dy; rara små stumpor, en smula knubbigare bara än de från det anemiska 1870-talet. De regerades av pal-jettskimrande Oberon Bertil Anderberg och Titania Ebba Ringdahl, som ännu kan vara skirare än varje yngre rosenfé. Det skulle vara roligt om denna utsökta aktris av levande meissenporslin fick en lämplig huvudroll, gärna i en rokokopjäs, innan det blir för sent. Slutligen är då på älvasidan att nämna Puck, som gjordes av Ulla Jacobsson. — Ander-sonskans Kalle, sade någon som ville vara stygg. Nåja, men allt med ett tydligt stänk av Stadsteaterns yngsta lilla stjärna också, på en gång drömsk och litet chosigt spänd, som hon gärna blir på scen. Där har hon alltid haft en smula svårt att nå den omedelbarhet, vilken nyss gjorde henne så förtrollande i filmen ”Hon dansade en sommar”. Och så var det då människorna, bland hovfolket Carl-Hugo Calanders Teseus och Eva Stibergs granna och varma Hippolyta, och bland hantverkarna hela raden, Gentzel, Nyberg, Tjernberg och så vidare, men främst Håkan Jahnberg. De scenerna var framlekta med särskild spelglädje av alla, men härligast av den sistnämnde, som gjorde en romantisk Botten med mycken komik men utan all plumphet, en välvillig själ, som tror han kan allt och vill vara med överallt och göra sitt bästa. Den kunde gott vara en lek i denna vävares hjärna, hela midsommarnattsdröm-men. ” Rosmersholm” ock ' Dödsdansen” Studion vid samma teater gav samtidigt Ibsen. Det var Berta Hall som fick framträda som Rebekka West i ”Rosmersholm”, i Torsten Hammarens finslipade regi (9 febr.). Så mycket har skrivits om detta stycke, som utan tvivel tillhör Ibsens centrala mästerverk, att det nästan kan konkurrera med ett Shake-spearedrama i det hänseendet. För mig faller det sig naturligt att erinra mig att både Otto Rank och Sigmund Freud har varit inne på analys av pjäsen, särskilt med uppmärksamheten fäst på Rebekka West, vars karaktär fått äran att ställas upp vid sidan av Lady Mac-beths som litterär prototyp för en hel grupp, 212