KOMMENTARER Litterära börsnoteringar ”Efter de senaste årens markanta stegring kom börsutvecklingen 1951 in på något lugnare linjer. Kursgestaltningen var dock oenhetlig med förskjutningar åt båda riktningarna och många avslut skedde på en något sänkt kursnivå medan i ett par fall påtagliga kursförbättringar noterades. För Sven Rosendahls Skogsmarker noterades en successiv stegring, medan Waldemar Hammenhög som inte på länge noterats, tack vare ett förnämligt bokslut omsattes långt över pari. Ivar Lo-Johansson, som legat väl hävdad, steg ytterligare under uppropet. Påtagliga baissespekulationer i Olle Hedberg misslyckades genom småspararnas orubbade förtroende. Åtskilligt ledigt kapital dirigerades till Nya romantiker, medan från köpare inget intresse visades för Fyrtiotalister. Sartre sjönk flera enheter på grund av rykten om överproduktion, medan Anouilh steg en kvarts enhet. För Rederi AB Joseph Conrad och Bergmans Bergslag tydligt ökat intresse. Guldkantade: Eliot, Faulkner, Gide låg stilla, medan mindre goda bokslut orsakade en häftig kursförsämring för Hemingway & Co. För Hemingways svenska dotterbolag visades inget intresse. Köpare reagerade inte för utbud i Kafka, medan på vissa håll förmärktes ivrig stegring i intresset för New Criticism Inc. För Katoliker fortsatt successiv stegring.” Ovanstående rapport från litteraturbörsen är, fritt bearbetad, tagen ur en artikel av den amerikanske kritikern Malcolm Cowley i New Republic. Med lätt, något maliciös pennföring skisserar han de fenomen som orsakar att uppskattningen av en bok eller en författare kan växla ”från år till år, från vecka till vecka”. (På det senare får man tyvärr dock inga exempel.) Det bör kanske framhållas att Cowley med litteraturbörsen menar ”den köpslagan bland kritiker och kritiker in spe, som avgör en författares ställning”. Han tänker alltså inte på försälj ningsresultaten. ”Noteringen svarar inte på frågan hur många exemplar av författarens nästa bok som kommer att säljas, eftersom publiken inte särskilt uppmärksamt lyssnar till kritiska åsiktsyttringar. Men den avgör å andra sidan vilka författare som kommer att diskuteras i de litterära tidskrifterna — och vilket utrymme de får — vilka som kommer att bli obligatorisk eller rekommenderad läsning på kurser i modern litteratur och vilka som kommer att läsas och imiteras av nästa författargeneration.” Cowley nämner åtskilliga exempel på hur noteringarna växlat: Herman Melville noterades överhuvudtaget inte förrän sextio år efter sin död och har sedan upplevt en allt mer stegrad hausse. James Branch Cabell utgav romanen ”Jurgen”, vars omedelbara framgång lockade kritiken att investera så mycket beröm att det aldrig kunde förränta sig, varför Cabell efter denna förlustspekulation noterats långt under pari. Ett i Sverige välkänt, typiskt exempel är F. Scott Fitzgerald. Efter en hausse på tjugotalet sjönk hans aktier successivt för att till sist avföras från den stora noteringstavlan, varpå de tio år senare upplevt en ny, våldsam stegring, som fört dem långt över pari. Cowley anser nämligen att ”varje författare som höjer sig över medelmåttan och lyckas tala ett eget språk i stället för att tala som han gärna vill tro att andra gärna vill tro att han talar — varje författare, alltså, som verkligen existerar för oss — har ett egenvärde, som fungerar som ett slags norm.” Här måste man emellertid invända och undra hur detta egenvärde mäts. Aktiernas förmåga att ge avkastning beror inte bara på 243