KOMMENTARER företaget i fråga, utan också på omvärldens förhållanden och ungefär likadant är det med böcker. Deras förmåga att ge utdelning, behållning åt läsaren, måste bero på hur den värld ser ut vari de blir lästa. Att alla originella och äkta böcker till fullo skulle kunna uppskattas i alla tider är nog tyvärr en önskedröm. En lustig konstruktion som byggts upp ganska högt i vädret, kan man kanske kalla Cowleys artikel. Men den fångar ändå något typiskt i det sätt varpå litterära renomméer fluktuerar. Författaren Mau-rice Bendrix, huvudperson i Graham Greenes senaste roman, är inne på något liknande när han föraktfullt yttrar att det märkts på kritiken att hans nästa roman kommer att bli en framgång; han är på uppåtgående i den litterära värderingen. Även i vårt land har man på senare år sett många exempel på hur hausse och baisse avlöst varandra för olika riktningar och enskilda författare. Man har sett omdömeslösa spekulanter förköpa sig på ett populärt papper och satsa så mycket beröm ur sitt kapital att det stora kvantum lovord de sedan fått ta upp som värdelös tillgång fört dem till den moraliska konkursens brant. Och man har sett spekulanter med fint väderkorn ana en baisse i luften och brutalt realisera vad de satsat på ett författarskap. Sådant kan komma en författare att se på litteraturbörsen med samma känslor som en anarkist ägnar Wall Street. Att uppfattningen av ett diktverk måste skifta med tiden är väl som sagt oundvikligt, men de tvära omvärderingar som man ibland kan få se lända till efterföljd bland lyhörda spekulanter ter sig som regel motbjudande. Ofta kan en enstaka bok, ett ”genombrott” eller en ”mellanbok” leda till en tämligen brådstörtad meningsändring beträffande allt vad författaren har skrivit, utan att orsakerna ordentligt kommer fram. Ett exempel på en sådan universell nedvärdering fick Hemingway förra året lämna och vad den tvärt inledda uppskattningen beträffar finns det åtskilliga svenska författare som på sista åren med ett något bittert småleende fått se hur böcker, ungefär lika bra som flera av deras tidigare, plötsligt kommit kritiken att ändra mening. Däremot tycker jag inte att man med samma motvilja bör betrakta vad Cowley kallar ”investeringen på lång sikt”, d. v. s. att en kritiker undan för undan engarerar sig för en författare, ny eller gammal, som han tror på. En sådan verksamhet som bedrivs med omdöme måste enbart gagna litteraturen och författarna. Ett typiskt exempel har vi i Gustav He-denvind-Eriksson; Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund, Josef Kjellgren och andra drog på tjugo- och trettiotalen envist fram hans förtjänster gång på gång och har till slut fått åtminstone kritiken att ändra sig till en uppskattning med endast någon enstaka dissonans. En ”upptäckt” eller ”återupptäckt” hör till de finaste vinster en kritiker kan ta hem och allteftersom kritikerkåren har växt och föryngrats har man också märkt en allt större iver att göra sådana fynd, helst direkt i en; stor uppskattande artikel. Det finns flera svenska författare i dag om vilka man med tämligen stor säkerhet kan säga ungefär detsamma som om Maurice Bendrix i ”Slutet på historien”, tiden är snart mogen för en större uppskattning av deras verk, de kommer snart att ”slå igenom”. Vid sidan av det allvarliga intresset för deras författarskap finns ju också på andra håll lusten att genom snabba kupper muta in ett område med lovande utsikter. Om den senare tar överhand brukar spekulanten dock som regel ohjälpligt förråda sina avsikter redan i starten; en introduktionsessay som inte bärs upp av verklig kunskap och förståelse förfelar genast sitt mål. Mellan t. ex. Knut Jaenssons presentation av Tage Aurell och de flyhänta guldgrävarrapporter som på sista året blivit rätt vanliga är skillnaden stor och lär även bli det vad resultatet angår. ÅKE RUNNQUIST 244