TEATERKRÖNIKA om tio år; och att hon då kommer att förstå hur litet hon begrep förra gången. Tag gärna upp pjäsen till Dramaten — men för guds skull inte till Arne Ragneborn. Giv den till Mimi Pollak! Mera nordiskt i mars Carl Ström gjorde en lysande soloprestation i Leck Fischers ”cyniska komedi” — som författaren själv betecknar den —• ”Mannen i månen” (”Manden i Maanen”), uppsatt av Hans Dahlin på Uppsala stadsteater den 27 mars. Den gamla kraften och scenauktoriteten från hans bästa tid hade stått upp och förknippats med en stillhet, ett slags lågmält, förklarat lugn av stor verkan. Pjäsen refererades i novembernumret 1951 från Köpenhamn. I de mindre rollerna märktes Ingvar Kjellson, Jan-Erik Lindqvist och Kerstin Rabe. Före ”Mannen i månen” gav Uppsalatea-tern Strindbergs Drömspelet utan huvud och stjärt, d. v. s. man hade kapat både prologen med nedstigandet till jorden och epilogen med reningsbålet. Meningen lär ha varit att göra ett drömspel med en ljus Indras dotter, sådant man kunde tro att Strindberg tänkt sig det innan hans fantasi kopplades på Bosses orientaliska kvinnotyp. Men obetydligt var förvisso det ljus som strömmade ut från Agneta Prytz, åtminstone vid premiären. Det var en obegriplig felplacering (fast ”obegriplig” är kanske inte rätta ordet). Studentteaterns medlemmar lyste upp tortyr- och promotionsscenerna som hängivna statister. (29 febr.) I Linköping startade Viktor Sjöström den 12 mars som gamle Swedenhielm i ”Sweden-hielms”. Samma dag började norska Riksteat-ret i Karlstad en svensk fjortondagarsturné med Ibsens ”En folkefiende”, den första samnordiska riksteaterturnén. Det var för övrigt en utmärkt föreställning där man särskilt gladde sig åt att få se den betydande Ingolf Rogdes framställning av doktor Stockmann, sorglös och oförbrännelig i sitt sanningssägeri, men där också flera av bipersonerna, särskilt Stockmanns bror och boktryckar Aslaksen, gavs med pricksäkert norskt karaktärsspel av prima märke. Regin var (naturligtvis, höll jag på att säga) av Agnes Mowinckel. En landsomfattande amatörteatertävlan faller kanske en smula utanför denna krönikas normala bevakningsområde, men bör måhända ändå nämnas. Den vanns av en tvättäkta ama törtrupp från Gävle, kallad Studio Variant, med Knud Sønderbys barscen ”Krista”. (15— 16 mars.) Komedier, Genèt och Brecht Ytterligare antecknar jag ur teateralmanackan: från Alléteatern i Stockholm ”Patty” (”The Moon is Blue”), 21 mars, lagom oskuldsfull komedi av Hugh Herbert, med Yvonne Lombard framgångsrik i en ingenue-roll mot Sture Lagerwall och Sven Lindberg, vilket knappast kunde överraska folk som sett henne i ”Diamanten” på Dramaten eller i ”Kära Ruth” i Göteborg, men som plötsligt har skaffat henne en livlig ny publik och givit henne rang av stjärna. Från Ateljéteatern i Göteborg Claude-André Pugets alltjämt friska och charmerande ungdomskomedi ”Lyckliga dagar” (”Les Jours Heureux”). Från Hälsingborg en lätt sentimental sak med idel marinsoldater av W. J. Hastings, ”Måsar över Sorrento” (”Seagulls in Sorrento”), av innehållsreferat att döma våra kära gossar försatta i sådana omgivningar som mamma drömt dem, inte farliga men spännande och möjliggörande patrotism och romantik. Från Hälsingborg desslikes en fränare giv, Jean Genéts ”Jungfruleken” i regi av Ingrid Luter -kort, med Harriet Hedenmo, Britta Bilisten och Marianne Stjernqvist. Från Studentteatern i Göteborg intet anspråkslösare än ”Köpmannen i Venedig”, hur det nu hängde ihop, och från Studentteatern i Stockholm mera passligt Bert Brechts ”Regeln och undantaget” (”Die Ausnahme und der Regel”). (16 mars.) Brechts dramatik, det radikalaste eller åtminstone teoretiskt bäst underbyggda utbryt-ningsförsöket ur den naturalistiska teatertraditionen inom Tyskland på 20-talet, då eljest allt var sådana försök, diskuteras i sina verkningar och efterverkningar i ett följande häfte av denna tidskrift. ”Regeln och undantaget” har under senaste år dykt upp i Paris och annorstädes, men är i själva verket ett äldre arbete: i den nya upplagan av Brechts ”Versuche” finner man det upptaget i den grupp, som är daterad 1922—24. Man igenkänner här två av de dramatiska situationer som Brecht senare oftast har anlitat: den romantiska vandringen, och rättegången, båda också med i ”Den kaukasiska kritcirkeln”, naturligtvis i annan utformning. Här är det en oljesökande köpman och hans kuli, som drar genom den mongoliska öknen; och rättegången 294