TEATERKRÖNIKA mön med sina romantiska drömmar och halvkvädna fnissningar om ett hemligt trumfkort, som när det omsider spelas ut visar sig vara bara en lanka, fick man från början se en stirrande häxa med stora later och pretentiösa poser. Detta är regissörens fel. Minst av allt förstår jag den eller de kolleger som i Arne Ragneborns tysk-expressionistiska överaccen-tueringar har velat se något lovande och nytt. Jag finner bara en ungdomligt rå brist på smak, där det mest förhoppningsfulla är att man kan tro att den går över. Men oavsett den missuppfattning, som det hela var, verkade Ingrid Thulins oerhört vitala utspel i en vulgär typ såsom en uppflängd dörr, genom vilken man plötsligt såg en ny förbluffande aktrisbegåvning i fascinerande blixtbelysning; medan Margareta Krook så vitt jag kunde se bara i större utförlighet upprepade det drastiska, men stela, som man redan förut kände alltför väl hos henne från så många smärre insatser, allt från ”Brand” till ”Simon trollkarlen” — en typ, hänsynslös mot sig själv men snart uttömd och snart odräglig för åskådaren, om den mera ofta upprepas. ”Vetsera blomstrer ikke for Enhver” ”En av de mest njutningsbara teaterkvällarna i mitt liv” kallar Aftontidningens A. Gunnar Bergman sin upplevelse av Kjeld Abells ”Vetsera blommar inte för vem som helst” på Göteborgs stadsteaters studio (22 mars). För min del kan jag ärligt vittna att jag sällan plågats av en odrägligare. Det skulle då vara ”Brända tomten” eller ”Missförståndet” i Malmö eller ”Don Perlimplins kärlek till Belisa” för några år sen på Dramatens lilla scen. I alla dessa fall har det rört sig om bra pjäser. Då alla andra anmälare har varit mera positiva än jag, så måste man ju söka förklaringen i någon idiosynkrasi från min sida och det är kanske inte så svårt att lokalisera den. Mer än andra recensenter måtte jag vara överkänslig för sentimental ultrarapid, det där systemet ett ord i dag och ett i morm, som somliga regissörer älskar att anlita för att som de tror få fram känslosam och magisk effekt, utan att ha täckning för de långa pauserna och det släpiga tempot i någon rikedom på stumt skeende eller tankar. Lyckas det knepet fånga intresset så är det bondfångeri, och hela mitt inre uppreser sig mot att bli den bonden. Romantiska ytterligheter i det normala speltempot åt ömse håll är lika förkastliga inom dramatiken som inom musiken; man överslätar lika litet ett skådespels tomhet genom att snubbla i väg, som man gör en replik bättre genom att låta folk i evighet få vänta på den. Det är i de meningsfulla dynamiska växlingarna som rytmens hemlighet består, inte i s. k. ”snabbt speltempo”, eller, som här, segdragning. I det här fallet förfuskades dessutom alldeles ett av de väsentligaste grundelementen i denna som i alla Abells pjäser, den småbanala borgerligheten. Här gick ju till och med pigan som bara skulle servera kaffe och drog den ena foten intill den andra långsamt, långsamt; och Elsa Widborg som skulle vara hushålls-regenten i piskningstagen lyfte en klunke-kudde i ena hörnet och förde den oändligt drömmande, oändligt långsamt nånstans på mitten intill den andra, så aldrig i livsens tid ett dammkorn kunde vridas snett, än mindre ryka ur. Detta skulle vara känsligt. Jag fick en oemotståndlig önskan att knuffa undan den sovande positivhalaren och veva på veven. — Sedan erkänner väl jag också att Elsa Widborg har drömmande ögon och Olle Florin kan tiga så det känns på scen, och att Gerd Hagman verkligen är njutningsbar i sin moderna nervositet, men allt detta är ju ingen nyhet, och pjäsen är ju ändå huvudsaken. Ny som det evigt friska var däremot Håkan Jahn-bergs stilla humor, som också porlade i normal takt, som om inga retarderingsansträng-ningar bitit på den. Den, och så Gerd Hagman, gjorde att man överhuvud stod ut. Pjäsen? Den har sina uppenbara svagheter, om man skall vara uppriktig. Nästan mer än lovligt bygger den sin spänning på det enkla knep som kallas mystifikation; aktsluten är så ogenerat teatraliskt beräknade utan att egentligen vara originella; särskilt det sista med eldsvådan smakar ”Gengangere” och symbolisk Ragnarök lång väg; och nog får man vara bra välvillig för att läsa in dramatisk nyvinning i det sätt varpå Abell gång på gång låter en person hålla ändlös monolog, medan de övriga får stå sysslolösa och hänga. Men trots allt, poesi har den, både bitterhetens och sötmans, och en personlig nyans som gör att man kan förälska sig i den, ja, kanske gör den till Abells mest personliga bikt. Jag tror att stycket kommer att bestå trots allt; och jag profeterar att unga Alva Berggren kommer att spela sin roll som den mindre Vetsera en gång till, säg 293