BOKRECENSIONER Och ett rött ljus blinkar snillrikt liksom för att antyda att det mycket väl kan tänka symboliskt. Här är ensamheten skärpt till dammig asfalterad korsfästelse utan larmande publik och utan andra smärtor än den ödsliga besvikelsens : Byte hade han väntat: efter enslig försakelse tvetungad lust. Sig själv får han smaka, sina egna lemmars begär får han dela. Om man alltså som en underström i diktsamlingen ”Gatukorsning” ständigt förnimmer ett tema som man fult och brutalt skulle kunna kalla ”om det personligt djävliga”, så är ändå all personlig klagan dristigt maskerad som ironiskt livsperspektiv — en livskommentar som liknar en tunn blåst som stiger i lyrisk virvel mot natthimlens stjärnljus eller mot en blekgrön gryning som räcker fram ”sin nyckelring mot våra obefintliga nycklar”. Kanske någon vill stegra sig inför denna intelligent camouflerade och sinnrikt varierade klagan. Vad kan vi till sist ha förlorat annat än våra år, vårt hår? Allt har vi ju vunnit: het smärta och kall insikt, vårt tvivels förfall eller vår vantros växt, vår hjälplöshet har ständigt blivit förnyad, våra bittraste förutsägelser har efter bästa förmåga slagit in... Men med så lätt stagnerad nihilism överträffar vi alltså vida den vennbergska som har kvar den idealistiska blanka förmågan att lida sitt syrliga lidande. Man litar inte på hans likgiltighets-predikningar: ”Hur dyra är inte stjärnbilderna”, ”Hur billiga är inte gråsparvarna”, ”Hur likgiltiga är inte stj ärntöcknen” — de är bara illustrativa projektioner på försök av ett medvetande som ständigt genomborras av hattnålen i hjärtmuskeln. Kan inte ”en kustfarares hjärta” genomborras? Poeten ger oss sin försäkran att så inte kan ske, men vi tror honom inte. Och det är det som gör hans verkan så stark — om vi trodde honom vore han förlorad. Den som har hjärta må ta hand om den döda kattungen, den ihjälbitna sparven eller skatan med den brutna vingen eller den sönderblåsta tidningen som ligger utströdd över gårdsplanen. För att övertyga oss om sin indifferens gör poeten sin effektiva stegring från det sönderslitna livet till det sönderblåsta skräpet. Så fångar han vårt öga och visar oss i bortvänd spegelskrift sitt perforerade hjärta. ”Sträcker jag fram min grämelse, sliter du handen av mig” — den expressiva formuleringen avslöjar både dilemmat och tekniken. Med tillfredsställelse prisas den kraft som inte nöjer sig med grämelse, som hugger obarmhärtigt och visar att varje färd i smärtans landskap är evigt oavslutad. Och varje skildring av en sådan färd måste hejdas och bli hermetiskt sluten för att det allmängiltigt förnimbara skall hindras från privata tydligheter. Man kan många gånger frestas spekulera över de personliga upplevelser som dyker upp som emblematiska fragment i dessa dikter, men det är oftast fåfäng möda — de får nu verka med den kraft de hava kan. En dikt, som börjar med bilden av en resenär vid stranden av en flod, där det rasslar av bruna löv och fågelns klagorop dör bort i en blekröd dager, slutar oförmodat med en djärvt kombinerad vision: Hur otillåten var inte hans färd. Mot guldgrunden reser sig med purpursöm trappan och gallret, och danserskan böjer knä. Det är en alla möjligheters konst som här exekveras. Man rusar gärna fritt från Ithaca (eller Bolmen) in i Byzantium. Allt man vet om ensamhet och vatten och allt man tror sig veta om lockelse, prakt och andakt kan man med skiftande dosering lägga in i dikten, tills den kanske till sist blir så vacker att man liksom danserskan böjer knä. Bakom det glesa men ogenomträngliga gallret lyser guldgrunden, garanterat ogenomskinlig. Mot sådana dikter kan man egentligen heller ingenting invända — de är som trappor placerade ute i det fria fältet; om man gör sig mödan att gå dem kommer man visserligen inte till något mål men man befinner sig i alla fall ett par fot över platta marken. Karl Vennbergs speciella förmåga att med ett skarpt iakttaget realistiskt staffage och en välberäknad växling av stilelement göra en flertydig enhet firar naturligtvis även i ”Gatukorsning” sina triumfer. ”Tågresa i höstligt landskap” visar det perforerade hjärtat på skenbart trivial resa genom ett folkhemsland-skap, men resan försiggår också i tiden med till en början desperat och snart elegisk behärskning av sorgsna minnen. Om minnens vemod talar också den mycket suggestiva dikten ”Men glädjas”, som mindre återhållsamt, nästan med ett grand av fin exaltation, återkallar fragment av det exotiska landskap som barndomen lätt förvandlas till — man tvekar 297