BOKRECENSIONER nästan att kalla den en dikt om minnen, den är snarare en bekännelse, nästan otillåtet ljuv för en skald som gärna brukar tala till sin läsare med mera hopknipna läppar: Förmultnad är den hand som straffade och smekte. Så må vi sörja då, så långt vårt minne sträcker sig, den dag som klädd i rött har valt sig nya banor, men glädjas, du blommornas blomma, glädjas fast övergivna av tärningarnas gud, ensamma glädjas utan att vända ansiktet mot något heligt berg. Men diktaren lämnar oss inte med detta milt och behärskat extatiska anslag. Som en lika giltig pendang måste man betrakta den vida ödsligare, den vida kusligare men ändå skönare slutdikten ”Tärningarnas fall” som ger oss den envisa misstrons, den envisa gardens oblidkliga bild. ”Kvar står endast natten, tärningarnas fall och en sömn vid tigande murar.” Något bedövningsmedel eller någon infernaliskt turnerad förströelse är det inte Karl Vennberg erbjuder med sina nya dikter. Hur främmande hjärtlösheten än är honom måste han lämna oss vid den branta klippan av nattvind. Åke Janzon DESSA TECKEN GÄLLER Werner Aspenström: Litania. Dikter. Bonniers 1952. 6:50. Det finns i Werner Aspenströms ”Litania” fem dikter som kallas ”Porträtt av svenska poeter”, och fastän det inte är meningen att dikterna skall läsas som rebusar, kan ju ingen undgå att försöka gissa vilka poeter som avses. Och det vore ju orimligt att fordra av en anmälare att han skulle rygga tillbaka inför en så övermäktig frestelse att blamera sig ... Att det är Artur Lundkvist som ”älskar det inre av kontinenterna, regnskogarna och röken från vulkaner” och som överallt känner hur marken skälver av tigrars språng eller fjärran vattenfall, är alldeles uppenbart — men man kan tillägga att det finaste i dikten och det som skärper den indirekta karakteristiken är slutradernas lätta svepning av ”hjärtats nästan ohörbara gråt”. Artur Lundkvist tillhör våra lättast igenkännliga skalder, de övriga porträtten blir heller inte lika rika på tydlig in formation. Men de rader som lyder ”Sammanfattar i två penseldrag / stormens dån i ett träd” kunde i varje fall vara en säker bestämning av Lars Englunds höga ambitioner, och den som förtäljer om ”himmelen och viporna”, som ständigt förvånar oss och ”själisk” vandrar ut över insjön, vill man kanske identifiera som Bo Setterlind. Setterlind har redan visat sig vara den inflytelserikaste av de yngre poeterna, och med en viss förvåning märker man att också Aspenström ibland kan komma honom förbluffande nära i sättet att bygga en dikt — som av strån som virvlar i luften. De två små treradiga strofer som kort och gott kallas ”Dikt” skulle man till exempel utan tvekan attribuera till den yngre och blondare poeten om den inte råkade stå i ”Litania”. Nu kan man visserligen invända att där Aspenströms dikter liknar Setterlinds, återgår likheten oftast på poeternas gemensamma svaghet för klassiska kinesiska mästare. Men vissa smådrag hos den förre verkar onekligen mindre kinesiska än rent setterlindska. När hos Aspenström ”den tomma rymden gäspar” utan att dölja ”sin leda med handflatan”, är antropomorfiseringen ett litet naivt stilgrepp som är betydligt lättare att hitta hos moderna diktare än hos någon Li Po eller Ts’ui Hu, fast åtminstone den senare (om man får tro översättare) kan sträcka sig så långt att han låter persikoblommen skratta. Men låt oss återgå till ”Porträtt av svenska poeter”. Dikten om ”tömets och de blödande tankarnas man” associerar man i första hand med Karl Vennberg. Men inför den återstående dikten i denna svit skall vi inte gissa (varken på Ekelöf eller Martinson...). I ännu högre grad än de andra är den en dikt som står för sig själv, mättad med innehåll. Med undvikande, indirekta medel blir den överhuvudtaget dikten om diktaren. Först hans belägenhet, hans synsätt och hans verkan: Världen är ofattbar. Låt världen vara ofattbar! Allting återvänder och fullbordas. Men att återvända är att förvandlas. Tidsåldrar övergår i tidsåldrar. Ekon blandas med ekon. Nu är hans dikter tusen år gamla. Tidsmedveten brukar man kalla Werner Aspenström, starkt tidsmedveten — och vilken listighet kan detta innebära? Att veta att när som helst atombomben i elegant förpackning kan låta sig fällas (av andra tidsmedvetna?). Det är inte stor kunskap. Katastrofernas hot 298